För ett litet tag sedan hann jag få till en intervju med Magnus Linton, journalist i Colombia och författare till boken ”Cocaína” som vi recenserat här sedan tidigare. Både bok och intervju kan vara extra intressant nu när årets Nobelpristagare omnämns som ”drogliberal” i diverse tidningar.
Hur lång tid tog arbetet med boken? Är det något du skrivit eller skissat på under flertalet år eller gick processen snabbt?
Jobbade intensivt med den ett år. Men givetvis är det en bok som mycket bygger på att jag har en väldigt lång kärlekshistoria med Colombia; successivt, ända sedan mitt första besök i Bogotá 1989, har saker vuxit fram och jag har lärt känna personer, regioner, byar, städer och fenomen som varit avgörande för analyser och berättelser. Ingen kan skriva en meningsfull bok om Colombia utan att leva länge i landet.
När insåg du att slutresultatet inte skulle kunna bli en helt knarkfri bok och hur resonerade du kring beslutet att istället skriva en bok med fokus på just kokainet?
Faktiskt rätt tidigt i processen. Är man politiskt intresserad kommer man inte runt knarket. Men det var ändå ett smärtsamt beslut eftersom jag tycker landet och dess folk – men framför allt kulturen, inte minst musiken – förtjänar att uppmärksammas utan att det eviga våldet och knarket hela tiden överskuggar allt. Jag hoppas fortfarande att jag ska kunna skriva en sådan bok en dag. Colombia är en fantastisk plats jag uppmanar alla att besöka.
I boken berättar du om gerillan, militären, kokaodlare och en uppsjö av andra människor längs kokainets väg från planta till pulver. Har du hamnat i situationer då du fruktat för ditt liv?
Många gånger, men då har det handlat om vanlig gatukriminalitet. Vad gäller gerilla, paramilitärer, militären o kokainets produktionsled har jag lärt mig att läsa landets politiska dynamik väl. Jag vet vilka regioner man inte kan besöka och varför. Givetvis hade jag velat ha ett reportage direkt från en kokaintransport över vågorna till Panamá eller Mexiko – fatta vilken fantastisk story – men jag begrep förstås att det var för farligt. Jag har just fått en son så det var ett enkelt beslut att avstå, även om jag säkert hade kunnat få åka med om jag hade gett mig fan på det o satsat nåt år eller två på att bekanta mig med rätt personer. Men det hade bara varit korkat.
Var det svårt att förhålla sig helt objektiv genom boken? Då du är bosatt i Colombia och är ordentligt insatt i ämnet måste du själv ha åsikter om det här?
Objektivitet finns inte, allra minst i journalistiken. Däremot måste man vara allsidig, det vill säga ge alla personer rätt till sina bästa argument och försöka belysa saker från olika håll. Skrivande blir aldrig intressant om man som reporter gör anspråk på att leverera lösningar. Jag är kritiker – samhälls- och kulturkritiker – inte politiker. Jag exponerar problem, dilemman, orättvisor – politiker får lösa dem.
Vad tänker du skriva om härnäst?
Vet inte än. Det finns inga pengar i journalistik längre så jag tror det blir en avhandling. Det roliga är att avhandlingar numera inte måste vara trista tegelstenar. Finns många ämnen jag skulle vilja gräva akademiskt i, både i Sverige och Latinamerika. Eller så blir det en roman.
I samma veva som lanseringen av ”Cocaína” har du även hunnit med en intensiv debatt med både Lasse Wierup och Erik de la Reguera, författarna till en annan svensk bok om kokain. Vad anser du vara fel med dagens narkotikadebatt i Sverige?
Att den är helt okunnig. Pinsamt obildad. Narkotika behandlas som om det vore ett problem väsensskilt från alla andra problem när det i själva verket påminner om det mesta. Ingen vill väl leva i ett drogfritt samhälle, alla fattar väl att droger både kan brukas o missbrukas o varje person som har den mest basala kunskap om cannabis vet att marijuana inte ens är beroendeframkallande – det vill säga förtjänar knappt att kallas “drog”. Om svenska debattörer bara kunde starta där skulle vi kunna föra en spännande diskussion om vad som är de VERKLIGA problemen.
Till sist – vad har du för boktips att bjuda på utöver dina egna titlar?
The Art of Political Murder av Francisco Goldman. En enastående bok om Guatemala som man inte behöver veta ett skit om Guatemala för att fängslas eller skakas av. Berättande journalistik som jag önskar jag kunde göra den.
