Bokbloggandet har mestadels varit superroligt men nu det sista har jag tappat glöden. Det har varit ett överhängande stressmoment som har lett till att jag knappt har läst någonting. Jag har förknippat läsningen med stressen om att jag måste blogga om ni förstår hur jag menar. Jag har tänkt att det kommer att gå över, men det verkar faktiskt inte så. Jag känner att jag har mått dåligt av att inte läsa som jag brukar och så tänker jag inte ha det. Visst känns det lite sentimentalt att sluta, men så är det ibland.

Speciellt tråkigt känns det att sluta mitt i den Nordiska utmaningen. Det är den som verkligen har fått mig att tveka, jag hade gärna velat slutföra den. Men å andra sidan är det ju ingenting som hindrar mig från att läsa nordisk litteratur bara för att jag inte driver Dantes längre. Och ni andra som är med i utmaningen kan ju utan problem fortsätta själva.

Dantes kommer att finnas kvar i några månader, men i slutet av sommaren kommer sidan att försvinna då vi egentligen skulle ha förnyat vår .se-adress.

Till alla våra fina läsare så vill jag bara säga ett stort tack! Ni har kommit med så mycket tips, tankar och reflektioner som verkligen har berikat min läsning.

Ha det fint!

Familjen som jag har nästlat mig in i är ett riktigt mat- och godisgalet släkte. De har köpt en plastkasse full med lösgodis och utöver det har de köpt en massa chips, nötter och snacks. All mat som vi har ätit har varit riktig lyxmat så vi skämmer bort oss själva ordentligt. Risken är att jag kommer rulla hem härifrån på måndag.

Just nu håller jag på att läsa Under lejonets blick och det är en riktigt bra och allmänbildande bok. Revolutionen i Etiopien är något som jag inte riktigt har koll på, men som jag gärna vill veta mer om. Jag vet att det är en skönlitterär bok och att man inte skall ta allt på allvar, men jag tycker ändå att den ger en bra grund i konflikten.

Nu skall jag återgå till min kopp te och roffa åt mig bästa platsen framför brasan som precis blev ledig. Ha nu en riktigt fin påskafton allihopa!

Stugan tillhör Js föräldrar och både de och hans två systrar kommer att vara där, riktigt mysigt! Dessutom är familjens tre hundar med och jag är en riktigt hundmänniska så jag har planerat in många långa promenader och mycket lek och bus.

Självklart har jag packat ner några böcker inför resan, men inte riktigt lika många som i vanliga fall. Planen är att tågresan skall ägnas åt att läsa en massa artiklar om EU och sen skall jag ju få skrivet de där tentorna med. Men tre böcker valde jag ut i alla fall. Det blev Under lejonets blick (Maaza Mengiste), Nick & Norahs oändliga låtlista (Rachel Cohn & David Levithan) och Älskaren (Marguerite Duras).

Älskaren började jag läsa i förrgår, så den har jag redan kommit halvvägs i. För att summera mina intryck hittills kan jag säga att den är förvirrande men bra.

Datorn följer för övrigt med på resan, så helt och hållet skall jag nog inte glömma bort er.

Författare som tas upp där är bland annat:

• Sanna Tahvanainen
• Svante Björkum
• Mikael Paasikivi
• Magnus J Magnusson
• Ulf Nyback
• Greta Westerholm
• Martin Högstrand
• Håkan Kulves
• Erik Sjöbom
• Liselott Willén
• Fred Forsell
• Leo Löthman
• Sonja Nordenswan
• Lucas Hermans
• Bertil Lindqvist
• Vibeke Voigt

Men tills dess, är det någon av er som har något bra tips på åländsk litteratur?

Som den uppmärksamma läsaren har märkt har Dantes inte fått så mycket uppmärksamhet den senaste månaden, men nu är jag tillbaka igen. Det var helt enkelt för mycket på gång i mitt liv så jag fick prioritera lite. Det har varit praktik blandat med jobb, totalrenovering av lägenheten, sjukdomar och mitt upp i allt fick jag reda på att jag har blivit antagen till att studera en termin i Spanien! Redan nästa höst bär det av och jag har fått sitta många timmar för att få ihop ansökan, hitta bra kurser och leta bra universitet. Men nu börjar allt så sakta falla på plats. Så, september-februari blir det studier i internationella relationer och sociologi vid universitetet i Valencia.

Men som sagt, nu är jag tillbaka här och allt kommer nog att återgå till det normala!

Jag reser ensam är den första boken i serien om Jarle Klepp som jag har läst och jag kan inte säga annat än att jag älskar det! Den är så fylld av humor och kärlek att det är ett rent nöje att läsa den. Jag skrattar rakt ut flera gånger och någon gång behöver jag torka bort en tår ur ögonvrån, kontrasterna är alltså enorma!

Jarle Klepp är en 25-årig litteraturdoktorand som har livet precis där han vill ha det. Han skriver på sin drömavhandling, dricker lagom  med öl och träffar en underbar kvinna på regelbunden basis. Plötsligt kommer ett brev som meddelar att han måste göra ett faderskapstest och ja, det visar sig att han är far till en okänd flicka. En flicka på sju år vid namn Charlotte Isabel vars mamma har bestämt sig för att åka på semester och att det nu är hög tid för Jarle att ta hand om sitt barn. Allt detta meddelar mamman via ett enda litet brev.

Det är inte mycket annat för Jarle att göra än att ta ledigt från jobbet på universitetet och åka och hämta sin dotter på flygplatsen. En hel vecka skall han spendera med Charlotte Isabel och allt han vill är att livet skall återgå till det normala. Jarle bestämmer sig snabbt för att bara ta sig igenom veckan och låta så få som möjligt få reda på Charlotte Isabels existens, något som inte visar sig vara det lättaste. Charlotte Isabel visar sig nämligen vara en pratglad och framåt liten krabat.

Under veckan får vi följa Jarles tafatta försök att lära känna sin dotter samtidigt som det allt mer smyger fram saker som får honom att inse att allting i Charlotte Isabels liv kanske inte är rosenskimrande och barnsligt. Vad är det egentligen för mamma som skickar iväg sin dotter till en okänd man på det där sättet? Och speciellt som Charlotte Isabel fyller sju under veckan som hon är hos Jarle.

Detta är en underbar, om än något absurd, historia om hur kärlek kan uppstå ur tomma intet och om en pappa som inte kan något om hur en pappa ska vara, men ändå gör sitt allra bästa.

Jag tycker verkligen om Jag reser ensam och läste ut den i ett nafs. Det är ett underbart språk som är rakt, men ändå detaljrikt och jag tycker att historien är helt klockren. Detta är verkligen en bok som jag kan rekommendera!

I min bokhylla har jag några böcker skrivna av Astrid och bara genom att röra vid dem kan jag förflytta mig tillbaka till min barndom. När jag var riktigt liten uppskattade jag bara Astrid för hennes författarskap och underbara karaktärer, speciellt populära var Pippi och Emil. Min tjocka Emil-bok är så välläst att vi har behövt tejpa ryggen med silvertejp!

När jag var tonåring började istället intresset för Astrid att ändra karaktär. Jag kommer ihåg att jag funderade mycket över hur hon alltid tog barnens perspektiv och att hennes böcker värnade så mycket om barnens rättigheter. Det var nu inte själva sagorna som fascinerade mig, utan deras konkreta innehåll.

Jag är fortfarande otroligt inspirerad och imponerad av Astrid Lindgren. Hennes böcker innehåller otroligt många äkta och bra förebilder och just nu är jag speciellt förtjust i Pippi Långstrump. Pippi var (och är till viss del) en kontroversiell figur när böckerna gavs ut. En stark självständig tjej med tydliga åsikter var inte vardagsmat på den tiden, men det var precis vad som behövdes för att röra om i grytorna! Än idag är det ont om starka tjejer i skönlitteraturen och därför tycker jag fortfarande att Pippi fyller en viktig funktion.

Astrid kanske inte hade menat att göra Pippi till någon slags feministikon, men jag tror knappast att hon hade något emot det. När en journalist ställde en fråga som berörde det skall Astrid ha svarat: ”Det är många, många flickor, vuxna, som talat om att Pippi hjälpt dem … Många har sagt att hon givit dem nån sorts kraft. Och det kan man förstå för i alla tider har det varit så att pojkar, pojkar, pojkar – och så kommer det en flicka. Då är det klart att de börjar tänka att kanske kan jag också.” Och precis så är det ju!

Det är inte bara i Pippi som man kan hitta kritik mot samhällsstrukturerna. I Bara roligt i Bullerbyn kan man läsa:

”Det är väl bra konstigt i alla fall! Vad man än leker, så ska pojkarna alltid få göra något roligt, men vi, vi ska bara hålla maten varm och sånt där.”

Astrid var en av mina första stora idoler och jag misstänker att hon kommer tillhöra en av mina förebilder livet ut. Hennes kamp för barns rättigheter och hennes rättframhet är verkligen något att uppmuntras av! När Astrid Lindgren dog så gick jag i sjuan och jag kommer ihåg att jag fick reda på det på en svensklektion. Jag fick vår lärare att sätta på TVn så vi kunde titta på nyheterna och satt och grät till reportaget. Efter lektionen fick mina stackars klasskamrater höra mig tjata om att ”en hjältinna har dött” och att jag inte kunde förstå vad som skulle hända nu. Det gäller att vara engagerad alltså!

Inlägget är en del av en bloggstafett för att uppmärksamma Internationella Kvinnodagen där följande bloggare deltar:
enligt O, Marias stickning och läsning , Böcker x 3, Hanneles Bokparadis , Nina Ruthström, Sofies Bokblogg , Mind the Book, I mitt sinne, Andra intryck, Ord och inga visor, Boktjuven, Mimmimariesböcker, What you readin?,  Pantalaimone, Matildas Läshörna, Peter Andersson, *malins bokblogg*, A room of my own, Madeleines bokhörna, thecuriouscaseofthebooks,  Erica – en dröm i rosa,   Tvärtemot, …och dagarna går, Fix Me Up,  TinaO  , Calle Brunell, Bokodyssé,  Med näsan i en bok, alice bröms, Beroende av böcker,  Den var bra, Olika sidor, Dantes Bibliotek, Lyrans Noblesser, Livet mellan två evigheter,  Den läsande kaninen, Breakfast Bookclub, Lottens bokblogg,  Kill your darlings, Sandra Gustafsson,  Desirée Fredlund,  …and then there was Beatrix, Lingonhjärta, Gunillas Blogg, Stänk och flikar, Fiktiviteter, Bokmilaskogen, Saris blogg, Böcker emellan

Så länge kvinnor våldtas, misshandlas, diskrimineras och kränks av den enkla anledningen att de råkar vara födda med snippa så behövs den här dagen. Så länge kvinnor får lägre lön, gör det mesta hemarbetet och tar hand om barnen bara för att då råkar ha en fitta så behövs den här dagen. Så länge kvinnor tystas ner, inte har möjlighet att få de högsta chefposterna eller är en ”kvinnlig läkare” och inte en läkare bara för att de har en mutta så behövs den här dagen. Så länge män tar sig rättigheter som inte är deras, så länge en kvinna blir frågad om klädval och berusningsgrad efter en våldtäkt och så länge kvinnor inte kan välja fritt bara för att de har en vagina så BEHÖVS DEN HÄR DAGEN.

Klockan 15.30 kommer mitt inlägg i bloggstafetten, men jag kan avslöja att det inte har varit lätt att välja bland alla fantastiska kvinnor. Jag har valt mellan författare, politiker, släktingar, bloggare, lärare och aktivister och det var precis när jag skulle börja skriva inlägget som jag till slut bestämde mig för vem jag vill hylla just idag.

Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn?

Marcus är nitton år och har aldrig haft ett riktigt förhållande. På en fest möter han Ingrid och det är kärlek vid första ögonkastet. Han blir så där överrumplande kär som man gärna blir i tonåren. De pratar lite gran, men det händer egentligen inget mer än det. Efter mycket planerande från Marcus sida träffas de igen, han tycker att Ingrid är lite avvaktande, men de fortsätter att träffas.

Långt innan Marcus har insett det så förstår läsaren att Ingrid är sjuk, väldigt sjuk. Hon har inget hår och ser trött och blek ut. När Marcus förstår att hon har cancer, har läsaren redan insett att hon snart kommer dö. Marcus fortsätter att uppvakta henne som tidigare, men när hon talar om att hon snart skall dö blir inget som det var innan. Han kan inte prata om sina känslor och vågar knappt ta i henne. Han letar statistik på nätet och vägrar att acceptera det hon säger. Det kan inte stämma. De skall ju leva hela livet tillsammans. De skall ju gifta sig. Problemet är bara att det inte är någon som vet hur långt ett helt liv är…

Bjørn Sortlands bok är riktigt gripande och vacker. Det är lika mycket passionerad kärlek som dödsskräck och den blottlägger många starka känslor. Språket är verkligen underbart och jag älskar att läsa poesiromaner, de är ofta så intensiva samtidigt som de lämnar mycket utrymme till läsaren.

Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? är en kort som lämnar ett stort avtryck, har du inte läst den så är det hög tid!

Ny månad betyder också nytt läsland i den nordiska läsutmaningen. Nu är det Norges tur och det känns mycket bättre än vad det gjorde med Danmark måste jag säga. Norsk litteratur har jag läst i mycket större utsträckning än dansk. Den enda skönlitterära boken, Gör vad du vill, som jag köpte på bokrean var faktiskt skriven av en norsk författare (nämligen Erlend Loe). Jag har tidigare läst både Naiv. Super och Doppler av Loe, så jag tänkte ge mig på en annan författare för att vidga mina vyer lite.

Jag funderade lite på att läsa ytterligare en roman av Hanne Ørstaviks (jag har läst hennes Kärlek tidigare) men när jag insåg att Tore Renbergs Jag reser ensam har stått i hyllan ett bra tag nu så blev det den istället. Det verkar som en bok som jag verkligen skulle tycka om, så därför satsar jag på den i mars för att försöka undvika att februaris fiasko upprepas.

Faktum är att jag snart har läst ut Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? som ju också är skriven av en norsk författare (Bjørn Sortland), så ni kan förvänta er två recensioner från utmaningslandet den här månaden!

Vilken bok av en norsk författare skall du läsa?