Jag har bland annat försökt med månadens utmaningsbok De kanske lämpade (Peter Høeg) i snart tre veckor. Jag tror att jag har kommit trettio sidor. TRETTIO. Jag blir utmattad av att läsa den. Det borde vara en bok jag tycker om, men upplägget gör mig förvirrad och då drar jag mig från att ta tag i den. Istället slöläser jag serier, läser några sidor i en bok här och en där och läser en massa tidningar. Men på utmaningsfronten står det alltså ganska still.

Jag ska inte ge upp än. Det är fortfarande åtta dagar kvar i februari. Det kan gå. Men eftersom jag börjar min praktik på onsdag och skall plugga hela dagen imorgon så känns det ärligt talat ganska kört. Men skam den som ger sig!

Idag har DN skrivit om den nya barnboken Kivi och monsterhund där hen används frekvent. Kivi och monsterhund verkar vara en rolig berättelse skriven på rim och enligt förlaget riktar den sig till barn från tre år. Av omslaget att döma verkar den innehålla riktigt fina bilder, men jag har inte bläddrat i den så jag vet egentligen inte hur den är uppbyggd.

Vad jag däremot vet är att jag tycker att det är riktigt spännande hur ett litet ord kan skapa så mycket diskussioner. Språk är ju som bekant ett av mina största intressen och när ett ord kan vålla en sån här stor debatt kan jag inte hålla mig borta. Vad är det egentligen som är så skrämmande med ett nytt ord? Vanligtvis brukar man säga att nya ord uppstår när talarna känner att det är ett ord som fattas dem och det brukar betraktas som en bra sak. Hen fyller ju uppenbarligen en funktion, annars hade det aldrig uppstått. Det är lättare att skriva och säga än hon/han när man inte vet könet på en person och samtidigt fyller det en viktig funktion för alla dem som inte anser sig tillhöra något av de traditionella könen. Och precis som med alla andra ord är det upp till språkbrukaren om hen vill använda det. Det är knappast så att det kommer att införas ett hen-tvång så egentligen förstår jag inte var alla upprörda känslor kommer ifrån. Vad gör det egentligen om jag använder ordet medan du inte gör det?

I skönlitteraturen har jag inte tidigare stött på användningen av hen, så Kivi och monsterhund skall verkligen bli spännande att bläddra i! Jag tror inte att hens existens kommer att avköna hela Sverige, utan jag ser det snarare som att vi nu har ytterligare möjligheter att uttrycka oss på ett varierat vis. Själv har jag främst använt hen i skrift (och hittills har jag inte fått en enda reaktion på det) men jag har även fått användning för det i talspråket ett par gånger. I skriften kommer det naturligt, jag tänker inte ens på att jag skriver det längre.

Eftersom sidan är helt ny så har de inte kommit så långt än – hittills är det bara Karin Boyes fina I rörelse som ligger uppe. Planen är att sidan skall lanseras under våren men man kan redan nu skriva upp sig som prenumerant på veckans dikt. Det innebär att man en gång i veckan får en ny dikt skickad till sin mail (helt utan reklam och sånt dravell). Är inte det en fin idé så säg?

Bokomslag är en viktig del när jag väljer böcker och även om man inte skall döma boken efter omslaget är jag ganska snabb med att välja bort en bok med tråkigt omslag. Två av böckerna som ni hade läst kunde jag omöjligt hitta någon bild på, men i övrigt skall nog listan stämma någorlunda. Färöarna var ett svårt utmaningsområde för många av oss, jag hoppas att Danmark är lättare! (Och som vanligt, har jag missat någon så är det bara att säga till!)

Livets sommar – Oddvør Johansen

Bokslut

Eli läser och skriver

Nattens bibliotek

Underbara böcker

Dantes bibliotek

Fattigmans heder - Heðin Brùs

Elisons blogg

Lottens bokblogg

Västmanländskans bokblogg

Laterna magica - William Heinesen

Gothiques bokblogg

Gäster från månen och andra berättelser - William Heinesen

ielinashylla

Hemma på jorden - William Heinesen

Josefins läsning

U – Historier om jävelskap – Carl Jóhan Jensen 

Mirthful’s bookblog

Skriva i sanden - Marjun Syderbö Kjelnaes (I: Älskar, älskar inte – nordiska ungdomsnoveller)

Pocketlover

Färingasagan

Tempus fugit

Berättelser från Torshavn - William Heinesen

TinaO

Regler, ett brott - Tóroddur Poulsen

Uppbokad

Vrakgods - Jens Pauli Heinesen

Violens boksida

Jag har funderat lite och kommit på att jag nog inte har läst en enda bok från en rumänsk författare. Å ena sidan är det väldigt konstigt med tanke på att landet är ganska stort både till ytan och invånarantal (nästan 21,5 miljoner människor, det är en hel del) men å andra sidan är jag så pinsamt inrutad i vad jag läser så att jag inte direkt blir förvånad.

Jag läser utan tvekan mest från svenska författare, sen kommer litteratur från engelskspråkiga författare, sedan nordisk litteratur och på sist kommer litteratur från resten av världen som en gemensam underprioriterad kategori. Det här är riktigt riktigt pinsam och dålig statistik och jag försöker att ändra på det, men det går trögt. Kanske kan nästa års bokmässa vara en bra draghjälp?

Har du något bra boktips från en rumänsk författare? Själv är jag nämligen helt utan koll.

Vi får möta de sextonåriga tjejerna Tove, Klara och Britta under lite mer än ett halvår. Det är Toves berättelse som vi får höra och det är så otroligt träffande om allt som hör tonårslivet till. Vi får både möta den svindlande första kärleken, kompisar som sviker, föräldrar som fattar noll, mobbning och en fruktansvärd rädsla för att bli vuxen. Högst aktuella teman för ungefär vilken sextonåring som helst med andra ord.

Kärlek on/off
Kärleken har en on/off-knapp.
Vem är det som trycker på den?
När klogreppet slår ner
ur tomma intet som en hök
är det inte säkert
att man har hunnit se
att varningslampan blinkar.

Inledningsvis får vi följa med tjejerna på seglarläger. Tova ser till att få hångla för första gången och tror verkligen att hon är KÄR i den här Sebastian. När hon upptäcker att Klara hånglar med samme Sebastian inser Tove att hon inte alls var kär, att hon inte bryr sig om honom det minsta. Hon ville bara hångla lite, och vem vill inte det ibland? Men även om Tove inte var kär i Sebastian så gör det ändå ont att Klara hånglar med honom. Hennes vän Klara. Hennes Klara. Hur skall hon någonsin kunna lita på henne igen?

Vindöga
Vindöga
är världens vackraste ord.

Vindöga
är stället i vindriktningen
där det inte finns någon vind.

Där jag är ensam med mig själv.

Där allt är stilla.

Jag vill egentligen inte avslöja för mycket om handlingen i Människoätande människor i Märsta eftersom berättelsen i sig är ganska kort. Det händer mycket, men på lite sidor och med lite ord. Jag älskar att varje ord verkligen är av stor vikt för berättelsen, det finns inga onödiga utsvängningar eller annat som tar upp plats. Det är avskalade känslor och inget annat. Och igenkänningsfaktorn är hög!

Jag försöker resonera med mig själv och säga att det finns allt för många hyllvärmare här hemma, att bibliotekshögen bara växer, att jag pluggar på 150 % och egentligen inte har tid till så mycket annat än kurslitteratur men det går inte så bra. Alls faktiskt. Jag tänker lösa situationen genom att bums stänga av datorn och gå och lägga mig istället. Kanske lyckas jag glömma av bokreans existens tills imorgon? Drömma går ju i alla fall…

I morgon åker jag och J iväg till Helsingborg. I födelsedagspresent av mig fick han resan dit, en hotellhelg och biljetter till Magnus Betnérs show. Han fyllde år i oktober så det här är något som vi har sett fram emot länge. Skall bli så himla mysigt!

Lagom finns bara i Sverige handlar som titeln så pedagogiskt antyder om språkliga myter. Hur är det egentligen med de där språken som aldrig sägs förändras? Med ords egentliga betydelse? Och med eskimåernas alla ord för snö? Underbart allmänbildande och fruktansvärt roligt skrivet. Är du det minsta språkintresserad så är det här boken för dig! Jag kommer utan tvekan att återvända till texterna flera gånger och chansen är även ganska stor att jag kommer att använda dem i min undervisning.

Flyktens barn handlar om hur migrationsprocesser går till, vilka rättigheter (och skyldigheter) som flyktingar och invandrare har, vilka konventioner som egentligen gäller och hur Sverige följer och inte följer dem. Boken ger en orientering i aktuella konflikter och beskriver på ett bra sätt vilka trauman som en flykt kan föra med sig. Det är en väldigt viktig bok som kommer i ett lättillgängligt format. Det är inga tunga texter, men boken väcker verkligen tankar och känslor. Jag blir otroligt frustrerad under läsningen och har fler än en gång behövt stega ut i vardagsrummet och läsa vissa stycken högt för min kära sambo.

Jag har kommit halvvägs i båda böckerna och självklart återkommer jag med mer utförliga recensioner när de är utlästa. Nu är det dags för lunch och sedan ett seminarium om identitetsskapande. Jag går en intressant dag till mötes!

I vanlig ordning kunde jag inte gå ifrån biblioteket med bara en bok utan lånade även med mig Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? (Bjørn Sortland) och Kapitulera omedelbart eller dö (Sanne Näsling).

Dessutom kom jag hem med två kursböcker till kursen i svenska som andraspråk, men det är ju en annan historia.

Parallellt med historien om Fatima får vi möta Sofia som vid första anblicken är allt som Fatima inte är. Medan Fatima bär slöja, inte får prata med pojkar och knapp har någon fritid har Sofia har urringade tröjor, är frispråkig och ser till att ta för sig av livet. Men allt eftersom historien nystas upp visar det sig att de trots allt är ganska lika. Båda känner sig ensamma i skolan, har en problematisk relation till sina föräldrar och tycker att vissa av killarna är riktigt korkade. I allt detta hittar Fatima och Sofia varandra och tillsammans börjar de att utmana strukturer och föräldrar.

Rent krasst kan man säga att Det finns inga skridskor i öknen är en solskenshistoria. Två personer från olika världar möter varandra, inser att de inte är så olika, blir vänner och förändrar samtidigt sin situation. Detta samtidigt som ingen av dem behöver ändra på sig. Fatima är lika troende i början som i slutet och Sofia är lika ”utmanande” (usch, jag HATAR det ordet) genom hela historien. Istället är det omgivningen som utvecklas, Fatimas pappa slits mellan en vilja att skydda sin dotter från allt ont och att låta henne vara en del av det svenska samhället. Sofias mamma kan istället inte fördela tiden mellan sitt arbete och Sofia.

Jag är lite kluven till hela berättelsen. Visst fungerar den fint som diskussionsunderlag i en högstadieklass, den tar upp aktuella teman och ger en fin bild av att ”vi” kanske inte är så olika från ”dem” (vilka än vi och dem är). Den ger en bra ingång till att prata om religioner, då främst Islam, och om barn som kommer till Sverige som flyktingar. Så långt är allt bra. Problemet uppstår när det sker ett sexuellt övergrepp i boken som inte riktigt får det fokus som jag hade önskat. Händelsen polisanmäls inte med motiveringen att Fatimas pappa skulle bli så arg om han visste vad som hade hänt. Dessutom finns det en ton av att övergreppet inte var så allvarligt att flickan tycker att pojkarna förtjänar fängelse. Detta tycker jag är riktigt unket. Övergreppet förklaras bort och skulden flyttas från pojkarna till flickan. Kanske var hon för utmanande klädd? Jag tycker INTE om när sexuella övergrepp går obemärkta förbi och det hade inte alls varit svårt att ändra på den här delen i historien. Detta gör att jag är tveksam till ifall jag vill använda boken i en klassrumssituation.