Under vår vistelse här på Voksenåsen i Oslo har vi fått tillfälle att gå på Vi har så korte armar på Det norske teatret som är en teater där nynorska är det som gäller. Länge har jag haft en rädsla för nynorska, jag har tänkt att det är krångligt och svårt och har hävdat att bokmål är det som gäller för mig, men nu har jag behövt tänka om! Jag hade inte stött på så mycket nynorska tidigare, vi har läst lite texter och en gång haft en försläsare som talade nynorsknära dialekt, men mer än så har det inte varit.
De senaste veckorna har vi blivit matade med bokmål och eftersom jag inte har haft det minsta svårt att förstå det har jag helt enkelt tänk att nynorska är det som är lurigt. Efter teatern visade det sig att jag hade varit en av de som i stort sätt hängde med på allt, då blev jag lite stolt! Jag tyckte att uttalet var mer likt svenska och har man väl lärt sig lite småord (jag blir eg, er blir dokker osv) så är det ett sjukt mysigt språk!
Hur som helst så var Vi har så korte armar riktigt riktigt bra, jag känner att jag har gått på en massa givande och rolig teater det senaste! Föreställningen kretsade kring Liv och Ølgjer som precis har flyttat från byn till staden. Föreställningen hoppade rätt mycket i tid, ena stunden kunde det utspala sig i nutid, på campusområdet, för att i nästa sekund utspela sig flera år tidigare hemma i byn. Skådespelarna använde små medel för att visa på tidsändringen, det kunde vara ett par solglasögon, ett halsband eller en handduk runt huvudet som berättade i vilken tid vi var.
Ølgjer var mobbad när han var liten och tydde sig till religionen för att få tröst. Liv var då vän med hans syster, men ingen utav dem sa ifrån när de ”tuffa killarna” var elaka mot Ølgjer. Deras rädsla för att själva bli utsatta var allt för stor. När de sedan flyttar till stan inser Liv att hon är förälskad i Ølgjer, men allt han kan tänka på är sina djupa romaner och att lyckas få till den perfekta konsonantdikten, något som Liv inte alls förstår sig på.
Förställningen var väldigt humoristisk och varm, men den skildrade även utanförskap och olycklig kärlek. För att trösta sig super sig Liv full och har sex med en massa män när hon egentligen vill vara någon helt annanstans.
Det är bara fem skådespelare med i förställningen, men det är långt fler karaktärer. Liv och Ølgjer spelar alltid sig själva, men de andra växlar mellan flera olika roller. Killkompisen går från kompis till pappa till ragg till mobbare och det är helt underbart! Jag älskar uppsättningar där man vågar leka med tid och personer och det gör man verkligen här.
Under den obligatoriska ”teaterölen” förstod jag att de flesta av oss verkligen fastnade för Liv och Ølgjers öden och jag tror inte att det var någon som var besviken. Så om du skall till Oslo inom den närmsta framtiden så bör du gå och se Vi har så korte armar!
(Förresten, föreställningen är baserad på en roman av Olaug Nilssen som verkar väldigt spännande, den finns här!)
