RSS
 

Kategorin ‘Recensioner’

Recension: Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket (Gunnar Ardelius)

30 Dec

Vissa böcker blir stående i bokhyllan utan att man egentligen vet varför. Mitt stora problem är nog att jag har så svårt att välja bland böckerna i hyllan, så jag brukar börja med att läsa de som inte har hamnat i hyllan än.

Hur som helst behövde jag något kort men ändå verkligen bra en kväll och då letade jag fram Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket. Och ja, det är nog en av de finaste böckerna som jag har läst på länge.

Med en manodepressiv pappa och en mamma som är en ”komplett fruktkaka” är det kanske inte så lätt att vara Morris i alla lägen. Men när han träffar Betty är allting plötsligt lätt, så här skall livet vara!

Det som börjar som något lätt och underbart blir snart komplicerat och jobbigt. Sex, skratt och framtidsvisioner blandas med sönderfall, ångest och tvivel. Det är en stormande och intensiv kärlek som stämmer så väl överens med mina egna minnen från min tonårstid.

”När vet man att det är slut?”
”Kanske när man känner sig mer kär i sina minnen än den man har framför sig?”

Egentligen är inte handlingen så mycket mer än det. De träffas på en fest och nästan direkt tar deras förhållande vid. Vi för följa Morris tankar och får ta del av vissa utvalda ögonblick tillsammans med Betty. Det kan låta knapert, men det är det inte! Ardelius är så fruktansvärt duktig på att skildra känslor och att skapa en viss stämning så hela boken blir en fantastisk läsupplevelse.

Till en början finns alltid valet att vara ensam. Sedan blir det inte ett val längre. När slutade det vara ett val? Vad är det i mig som har slutat att välja dig, som istället har flyttat in i dig så att jag måste vara med dig för att kunna vara med mig själv?

Boken är uppbyggd kring korta prosalyriska episoder som är helt fruktansvärt välskrivna och medryckande. Vid en fösta anblick kan boken verka tunn och innehållslös, men det är den absolut inte. Jag älskar verkligen komprimerade texter som lämnar lagom mycket åt läsaren att fundera kring.

Pappa är manodepressiv. Det betyder att han tatuerar in en runa i högerarmen när han åker till Island; att han börjar röka när han är fyrtiosju; att han ibland ger flera hundra i dricks när han går på restaurang; att han skrattar högre än alla andra och gråter tystare. Men för det mesta betyder det ingenting. 

Det här är en bok som jag tror att jag kommer att återvända till många gånger. Det är sorgligt, samtidigt som det inger hopp och det är så träffande att jag ibland ryser!  Så, har du inte läst Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket tidigare tycker jag att det är hög tid att du gör det nu.

 
2 kommentarer

Publicerat i Recensioner

 

Recension: Mirakel (Renate Nedregård)

20 Dec

Rakel är en kristen tjej som har hela livet planerat. Hon ska fortsätta att sjunga i kyrkokören, träffa en lämplig man (förslagsvis körledaren Johannes), skaffa lämpligt antal barn, bo kvar i Bergen och fortsätta sitt kristna liv. Men saker och ting blir inte alltid som man har tänkt sig.

Någon anmäler Rakel till Idol-uttagningen utan hennes vetskap. Det var egentligen inte hon som skulle stå där framför juryn, men när hon väl är där känner hon att hon måste ge allt. Och hon tar juryn med storm och går direkt vidare. Genom boken får vi följa Rakels motstrida känslor, vill hon egentligen bli en superstjärna som alla känner till? Tanken har någon skräckblandad förtjusning över sig. Som idol så kan hon få chansen att visa att det går att vara känd och ha goda kristna ideal samtidigt.

Boken är en ganska fin historia, men ingen direkt sensation. Den är mysig att läsa, men skapar ingen ”måste-läsa-klart-NU”-känsla. Boken är uppbyggd som så att vartannat kapitel är i nutid, då Rakel är en megakändis, och vartannat utspelar sig innan hon har slagit igenom. Det ger läsaren en känsla av att veta lite mer än Rakel själv, samtidigt som det är spännande att få reda på historien bit för bit. Det blir en liten pusseleffekt över det hela.

Jag är inte det minsta kristen själv, men att Rakel är så troende är ingenting som stör. Ibland när jag läser romaner med troende huvudkaraktärer kan jag känna en viss missionsanda bakom texten, men det är ingenting sådant här. Jag tycker istället att det är intressant att se hur Rakel slits mellan sina kristna ideal och sitt nya liv.

Utöver problematiken kring att gå från att vara en vanlig tonåring till att bli en idol bara över en natt tar boken upp mycket tankar kring kärlek och vänskap. Jag blir lite trött på Rakel som så hårt verkar förneka sitt ursprung, men tänker att det ändå är en ganska realistisk situation.

Mirakel är en trevlig bok att läsa och jag kan tänka mig att många tonåringar tycker om den. Den känns aktuell och tidsenlig, men är inte något som jag kommer bära med mig en längre tid. Men faktum är att det precis var en sådan bok jag behövde läsa nu. Inget djupt eller rörande, utan bara sida upp och sida ner med en avkopplande historia.

 
1 kommentar

Publicerat i Recensioner

 

Recension: Nybörjarguide till livet eller kaosteori (Lia Hills)

10 Dec

Hur fortsätter man att leva när någon man älskar dör? Sjuttonårige Wills mamma blir påkörd av ett rattfyllo och dör. Kvar är Will, hans bror Adam och deras pappa. Alla tre försöker att handskas med sorgen på sina egna sätt, men de glömmer av att möta varandra i den gemensamma förlusten.

Ingen har förberett Will på hur man skall bete sig i en situation som denna och när han börjar prata om döden så märker han direkt att han är inne på minerad mark. Döden är helt enkelt ingenting man pratar om. För att försöka förstå och hitta svar på hur han skall orka fortsätta att leva så vänder han sig till ett gäng döda filosofer istället. Problemet är bara att gubbarna hela tiden säger emot sig själva. Den enda som faktiskt möter Will i hans grubblerier är jämnåriga Taryn, som han mötte för första gången på sin mammas begravning. Redan under begravningen kände han en attraktion till Taryn, men slog genast bort det med att han är en morbid jävel som tänker på sådant på sin mammas begravning. Will och Taryn börjar umgås mer och mer och snart står det klart att de är annat än vänner, vilket gör att Will känner extremt dåligt samvete. Vad är det för son som blir tillsammans och har sex med någon precis efter det att hans mamma har dött?

I Nybörjarguide till livet eller kaosteori får vi följa Wills olika stadier i sorgarbetet. Det börjar med något som ser ut som apati. Han gråter inte, men han tänker desto mer. Sedan följer en period av tårar och ifrågasättande som sedan ersätts av en tid av ren och skär ilska. Jag tycker att det är riktigt fint att Wills känslor verkligen får utrymme i boken.

Samtidigt som Will måste handskas med sin egna sorg så är han orolig för sin pappa. En pappa som plötsligt har samma tröja tre dagar i rad, ofta luktar alkohol och som skriker för sig själv i natten. Och någon måste ju dessutom ta över alla mammans uppgifter. Vem skall laga mat och var får man egentligen tag på det där speciella tvättmedlet som gör att kläderna luktar som de alltid har gjort?

Vissa småsaker stör jag mig lite på i boken, bland annat det där med att det är så självklart att det är mamman som har tagit hand om all matlagning och tvätt. Men det faktum att Wills känslor är så äkta och starka väger upp för detta. Jag gillar även att sorgen får ta så olika uttryck.

Lia Hills skriver på ett väldigt träffsäkert sätt som gör att mina känslor alltid är på helspänn. Flera gånger satt jag på bussen med envisa tårar i ögonvrån, medan jag andra gånger sitter och skrattar högt för mig själv. Boken gör att jag som läsare verkligen funderar över det här med liv och död. Jag blir lite rädd för livets oberäknelighet, men samtidigt tycker jag att de filosofiska svar som Will ändå hittar känns ganska träffande och tröstande.

 
 

Recension: Stalins kossor (Sofi Oksanen)

30 Nov

Stalins kossor är den första boken jag läser i min Nordiska läsutmaning inför nästa års Bok- & biblioteksmässa. Sofi Oksanen är, precis som Anna i boken, finsk-estniska och det skall finnas vissa självbiografiska drag i Stalins kossor. 2010 vann Oksanen Nordiska rådets litteraturpris och hon är en hyllad debattör i Finland.

Bokens berättar-jag är Anna som under hela sitt liv levt som någon annan. Hon har tvingats förneka sitt estniska ursprung och får tidigt lära sig estniskor är horor i Finland. Hennes mamma gör allt för att Anna inte skall bli klassad som rysshora och trots att hon kanske har goda intentioner leder detta till att Anna förnekar och hemlighåller allt som egentligen är hon. Hon får inte berätta för någon om alla magiska resor till Estland, hon lär sig att dölja sina känslor och det är ingen som misstänker att hon har allvarliga ätstörningar.

I Stalins kossor får vi dels följa Annas liv i Finland och dels får vi följa hennes mamma, Katariina, och mormor Sofias liv i Estland. Mormoderns historia handlar om hur det var att leva under Sovjettiden medan mammans berättelse handlar om hur det är att komma ensam till ett nytt land. Det är alltså tre berättelser som vävs ihop och alla tre handlar om tre kvinnor i väldigt utsatta situationer. Förutom utsattheten är även mat i olika former centralt i kvinnornas liv. I Annas mormors fall är det avsaknaden av mat, i Annas mammas fall använder hon matlagning som någon slags terapi och i Annas liv är det maten som styr allt. Anna har koll på alla kalorilistor, hon vet vad som är lätt att spy upp och hur man håller sig mätt utan att äta. I perioder äter Anna ingenting alls medan hon i andra perioder hetsäter extrema mängder mat för att sedan spy upp den.

Kvinnorna i Stalins kossor har alla komplicerade förhållanden. Katariina är gift med ”finnen” eller ”pappsen” (han blir aldrig nämnd vid namn) som arbetar i Moskva. Snart visar det sig att han gör mer än arbetar på sina resor men Katariina gör allt för att hålla ihop fasaden, även om det betyder att hon själv skall gå under på kuppen. Sofias man är en politisk motståndsman och lever hela tiden under dödshot. Han och hans vänner måste gömma sig i skogen samtidigt som Sofia måste hålla gården i gång och se till att svara rätt på polisens alla frågor om hennes man. Annas pojkvän Hukka kräver svar av Anna som hon inte kan ge honom. Han blir arg på henne när hon inte vet vad hon tycker är skönt. Men hur ska hon, som hela livet tryckt undan alla känslor, veta vad hon tycker om?

Till en början tyckte jag att boken var troligt spännande och bra, men mot mitten och slutet blev fokus på Annas ätstörning så stort att jag blev lite trött på det hela. Jag tycker fortfarande om boken, men det drog ner den en bit. Jag gillar hur Oksanen väver samma olika berättelser till en och jag älskar hennes sätt att skriva.

Jag tycker att det är intressanta teman i boken och jag blir verkligen engagerad i kvinnornas öde. Stalins kossor är ingen vanlig det-är-synd-om-mig-bok utan det är en bok där brännande viktiga frågor diskuteras. Boken är full av samhällskritik och jag tycker allvarligt talat att det är ganska mysigt.

Jag tycker inte att Stalins kossor är lika bra som Utrensning, men den är helt klart läsvärd!

 

Recension: Ja till Liv! (Liv Strömquist)

16 Okt

Jag upptäckte Liv Strömquist på Bokmässan och oj vad jag kände att jag hade missat något stort! Nu har jag i alla fall äntligen stiftat bekantskap med hennes serier genom det underbara albumet Ja till Liv! 

Ja till Liv! är ett seriealbum i encyklopediform. Liv tar sig igenom hela alfabetet och tar upp ett ämne under varje bokstav. Det börjar med Arbetslinjen och 140 sidor senare slutar det med Öde ö och utan att överdriva kan jag säga att boken är en riktig skrattfest. Vissa tycker att Liv är lite väl elak och arg, men jag tycker faktiskt inte det. Kanske är det för att bokens jargong liknar den vi har i min vänskapskrets. Kanske är det för att jag håller med henne i de allra flesta fallen. Och kanske är det för att det inte är mig hon attackerar. Det är ju alltid roligt att skratta åt någon annan…

Jag älskar hur Liv driver med allt och alla. Det drivs med makthavare, machomän, Barbapappa, Eva Braun och nördar om vartannat. Allra roligast tycker jag att serien Tröttsamma typer där Liv har listat de tolv mest tröttsamma typerna som finns är. Vi möter bland annat Lillmästern som kan ALLT bäst av ALLA, Välgörenhetsvurmaren som räddar världen genom att bestämma över andra och Heterohetsaren som tvingar på sina barn en viss könsroll. Det är mitt i prick och väldigt roligt! Om jag inte misstar mig så var den här serien med i en almanacka från början.

Något som är unikt (nåja, jag har inte sett det innan i alla fall) för Ja till Liv! är att albumet är fullt med små fotnoter där Liv anger referenser till den fakta som hon nämner i serien. Under bokmässan fick hon frågan om varför hon har valt att göra detta och svarade då att det berodde på två saker. Dels är det för att många utav de fakta som är med i boken är så otroliga så att folk kanske skulle tro att hon bara hittar på för att göra en rolig serie och dels är det för att Liv en gång hade en lärare som sa att det alltid finns någon annan som har tänkt samma sak innan och gör det inte det så har man läst för lite böcker! Och ja, det ger verkligen en större effekt när man vet att Liv inte har suttit på sin kammare och hittat på hatisk statistik utan att det faktiskt finns belägg för det hon tar upp.

Visste ni t ex att tre av världens rikaste personer äger mer än de 49 fattigaste ländernas totala BNP? Att de 10% rikaste i Sverige sedan 1991 har ökat sin disponibla inkomst med 88%, medan de 10% fattigaste bara har ökat sin med 15%? Att antalet barn som lever i familjer med socialbidrag har ökat sen 2006? Eller att det är flest män som anmäler könsdiskriminering (och statistiken visar också att högutbildade storstadsbor är de som anmäler mest)? Ja, allt detta och mycket mer får man veta (och får alltså källor till) i Ja till Liv! 

Ja till Liv! är inte bara väldigt rolig och träffsäker, det är dessutom ett otroligt välgjort och fint album. Det är mycket färger utan att det blir för skrikit. Livs speciella tecknarstil är egentligen inte särskilt avancerad, men eftersom hon blandar tecknade bilder med riktiga fotografier så ger det en alldeles speciell känsla. Det blir en härlig kontrast mellan hennes platta figurer och fotografiernas mer komplexa återgivelse.

Har du inte upptäckt Liv Strömquist än så är det på tiden! För att uppskatta hennes serier krävs nog antingen att du befinner dig till vänster politiskt eller har en stor dos självironi.

 
1 kommentar

Publicerat i Recensioner

 

Recension: Midsommarvals (Viveca Lärn)

06 Okt

Jag har funderat ganska länge på det här med Saltön. Mer hypad svensk serie får man väl nästan leta efter, och jag har alltid tänkt att ”nä… det där är nog ingenting för mig”. För ett tag sedan bestämde jag mig dock för att trotsa den känslan, och beställde hem första delen i serien, Midsommarvals. Och sedan har den legat där i bokhyllan och pockat på uppmärksamhet. Tills jag slet tag i den i helgen, och läste ut den under en kväll. För visst var det någonting för mig!

Saltön, en liten, pittoresk ö på västkusten. Fullt av helt klart egna människor, med helt klart egna idéer om saker och ting. Här finns fabrikören Månsson och hans unga, olyckliga brud Kristina, Emily som äter för att döva missnöjet över maken Blomgren och dottern Paula, Johanna som funderar över när hennes vuxna son ska lyckas flyga ur boet, och vad hon egentligen ska ta sig till när det sker. Och så Sara då, lärarinnan som flyr Göteborg för att komma bort från minnet av hennes avlidne make.

Under en midsommarvecka i skärgården förändras livet för flera av Saltöns invånare – Emily tröttnar och bosätter sig i en bil, Kristina slutar räkna dagar, och Johanna tar till flaskan. Och så mycket mer.

Det låter kanske inte sådär vansinnigt spännande. Och handen på hjärtat, det är det inte heller. Men det är så himla fint! Boken grep tag i mig redan efter några sidor, och charmade mig med sitt lugna, detaljerade språk. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det vad det är som är så speciellt, men jag tyckte verkligen om det här. Och jag har redan påbörjat andra delen i serien, Hummerfesten och även En fröjdefull jul ligger så fint och väntar på sin tur.

Uppvuxen på en pytteliten ö i Göteborgs norra skärgård så kan jag till viss del relatera till Saltön, och kanske är det därför jag finner böckerna så hemtrevliga. Det är det där lilla samhället där alla vet (eller tror sig veta) allt om alla, där man spanar på vilka som befinner sig i hamnen och genast skvallrar med grannen när någon köper något annorlunda i mataffären. Ungefär så. Och ungefär så är det på Viveca Lärns Saltön. Och att läsa om den här lilla, speciella världen är lite som att komma hem för mig. Så med en kopp te, uppkrupen i mitt favorithörn av soffan, tänker jag fortsätta läsa om Saltön och dess egendomliga invånare i höst.

 
 

Recension: Sju jävligt långa dagar (Jonathan Tropper)

05 Okt

På sin frus födelsedag har Judd åkt hem tidigare från jobbet för att överraska med tårta men får istället sitt livs överraskning. Han hittar sin fru i säng med sin chef och ja, hela hans liv raseras. Efter att ha orsakat sin chef vissa smärre skador bosätter han sig i en obskyr liten källare med en enda plan: att gömma sig under täcket.

Han har blivit av med fru och jobb, vad kan egentligen göra situationen värre? Jo, att hans syster ringer och meddelar att deras pappa har dött. Just dödsfallet kommer inte som en så stor chock, pappan har varit väldigt sjuk i i två år och har de senaste månaderna legat i koma. Däremot kommer pappans sista önskan som en blixt från klar himmel. Han krävde att familjen skall sitta shiva (en judisk sorgevecka) för honom.

Framför sig har Judd sju dagar med sin otroligt dysfunktionella och underliga familj. Det blir slagsmål, självmordsförsök, rymningar, brandlarm och en hel del andra galenskaper. Precis när Judd skall åka iväg till sitt barndomshem söker hans fru upp honom och meddelar att hon är gravid. Det går helt enkelt inte så bra i Judds liv just nu.

När jag läste Sju jävligt långa dagar skrattade jag hysteriskt genom hela boken. Det händer så mycket dråpligheter och familjen är så underbart konstig så det finns inte ens ord för det. Det komiska blandas med en stor dos allvar och ja, så sett är det en väldigt bra bok. Topper lyckas med väldigt intensiva och levande personbeskrivningar och det är lätt att leva sig in i berättelsen.

Men (visst visste ni att det skulle komma ett men här?) vissa saker irriterar mig något fruktansvärt. Det är ganska mycket sexism i boken vilket ibland får mig att se rött. Även om Judd är kluven till nya kvinnor har jag svårt att tro att man efter ett femton års äktenskap plötsligt ser alla kvinnor som potentiella sexpartners och tänker på att ha sex med dem konstant. Ibland är det komiskt, men ibland blir det bara för mycket. Det är rumpor och tuttar och lena ben vart man än vänder sig och jag vill spy lite gran. Hela matchokulturen får lite väl mycket plats i boken helt enkelt och jag gillar det inte.

Dessutom sker det en regelrätt våldtäkt i boken (ja, det är våldtäkt även om det är en man som blir utsatt och även om han råkar ha stånd) utan att det problematiseras det minsta vilket får mig att bli galen. Det spär på bilden av att män alltid skall vara villiga och kåta.

Jag har läst att vissa läsare tycker att Judds familj är för mycket, men jag tycker faktiskt inte det. Jag är medveten om att det hela är ganska surrealistiskt men eftersom det fyller sitt syfte – att underhålla – så ser jag inget problem i det. Jag tycker istället att det är ganska härligt med en familjerelation där inte allt fungerar smärtfritt och där man får följa personernas kamp för att hitta tillbaka till varandra.

På det stora hela ställer jag mig kluven till boken. Om man kan bortse från sexismen så är den fruktansvärt rolig och välskriven men jag tycker inte om att behöva bortse från det. Trots allt rekommenderar jag den nog om man vill få sig ett gott skratt och läsa något annorlunda, men jag skulle inte rekommendera den till någon som sväljer allt de läser.

 
 

Recension: Ur vulkanens mun (Helena von Zweigbergk)

29 Sep

Vad gör man när ingenting fungerar längre? När alla ord kommer ut med fel tonfall, alla försök havererar och man inte längre orkar kämpa? Mats och Anna vill göra ett sista, desperat försök att rädda sitt äktenskap, och tar med sig sina barn Molly och Sebbe till en semestervecka på Sicilien, i närheten av vulkanens oberäkneliga mynning.

Inte helt förvånande blir det inte riktigt som de hade tänkt sig. Hotellet är inte vad som utlovats, orten är inte riktigt vad de hade väntat sig, pengarna håller på att ta slut och barnen trippar på ledsna tår för att inte göra mamma eller pappa arga. Men framför allt blir inte semestern den relationsräddning de hade tänkt sig. Det visar sig vara precis lika svårt att säga vad man verkligen menar på Sicilien som det är i Stockholms förorter. Mats drar sig undan, och Anna gömmer sin mobil längst ner i väskan för att ingen ska få se de otillåtna sms hon skickar till Karry, den yngre mannen vars namn hon inte kan kännas vid, och vars dialekt gör henne osäker.

Gräl efter gräl exploderar slutligen på denna idylliska ö, och Mats och Anna tvingas rannsaka sig själva. Hur långt är de beredda att gå innan de inte klarar av att stanna kvar?

I Ur vulkanens mun gör Helena von Zweigbergk det hon gör allra bäst: skapar en igenkänningsroman, där varje liten mina huvudpersonerna trampar på är en mina man kan relatera till. Kanske har man trampat på den själv, eller sett någon annan gå i bitar. Oavsett vilket så är fenomenet dysfunktionella relationer något de allra flesta kan förstå, något man berörs av. Blir det då tråkigt? Nej, som alltid med von Zweigbergk är det bara vardagligt briljant. Jag är varken gift eller förälder – men har man någonsin haft och avslutat en relation så förstår man plötsligt innebörden av varje ord och varje gräl i den här fina, fina romanen.

”Vi har det trevligt men jag kan inte komma ifrån känslan av att jag fått en hög av något som luktar illa  knäet och att meningen är att jag ska sitta med det illaluktande middagen igenom och le och skratta och låtsas som ingenting”. 

Skilsmässan är i dagsläget ett aktuellt ämne för Helena von Zweigbergk; hon medverkar i antologin Happy happy och har nyligen kommit ut med fortsättningen på Anna och Mats historia, som heter Anna och Mats bor inte här längre. Jag ser fram emot att läsa den också.

 
1 kommentar

Publicerat i Recensioner

 

Ett tips från förr

27 Sep

För några kvällar sedan drog jag igång en sådan där enormt lång nostalgisk tankegång, ni vet, en sådan som inte stannar vid de senaste åren utan rannsakar allt tillbaka till tidiga tonåren. Jag har inte riktigt kommit ur den än, men den ledde mig tillbaka till en av mina absoluta favoritböcker, och där stannade jag och pillade lite på bokryggen.

Boken i fråga är Emily Maguires debutroman Odjuret med två ryggar, eller Taming the beast, om man så vill. Jag hittade den för… ja, säg det. Jag tror att det var någon gång under gymnasiet, men kanske tidigare. Hur som helst har jag läst den ungefär hundra gånger, och varje gång slutar det med att jag gråter bittra tårar.


Odjuret med två ryggar handlar om fjortonåriga Sarah, som blir förförd av sin lärare. Han leder henne in i en värld av citerade texter, litterära mästerverk, och desperata beteenden. Sarah, som aldrig funnit sin plats, hittar den i Mr Carr. Aldrig Daniel, för henne är han Mr Carr. Tillsammans trotsar de alla regler de känner till, tills de blir avslöjade. Mr Carr tvingas flytta från Sydney, och lämnar Sarah i en emotionell karusell. Hon väntar hela tiden på hans återkomst.

Vi får inte bara följa den vuxna Sarah under sina dekadenta försök att hitta någon som kan mäta sig med hennes förste, utan även Jamie, barndomskompisen som älskar Sarah sedan innan Mr Carr, och som ägnat varje ledig stund åt att laga, skydda och älska henne. Det är en hjärtskärande bok – lättläst men med ett eget språk under orden, och inget gör så ont som att läsa om någon som bara försöker rädda den han älskar, och om någon som vägrar att bli räddad.

”Det är omöjligt att vinna ett gräl när du vet att du har fel. Det är omöjligt att säga till din snälla, oroliga, ändlöst tålmodiga fru att anledningen till att du är alldeles blodig är att kvinnan du avgudar, kvinnan som är viktigare för dig än ditt eget kött och blod, kvinnan som du har försökt göra lycklig i hela ditt liv, är kär i en annan man. Hur skulle han rimligen kunna säga till Shelley att han ville dö därför att Sarah älskade någon annan lika mycket som Jamie älskade Sarah? Inte bara någon annan. Inte bara en annan man. Sarah älskade en elak, sadistisk, manipulativ brottsling. Sarah älskade den man vars skada Jamie hade ägnat de senaste åtta åren åt att försöka göra ogjord”

Det är ett tag sedan den här pärlan kom ut, men den finns fortfarande att köpa här. Ni ångrar er inte.

 

Recension: Jag älskar dig inte (Christina Stielli)

26 Sep

Lottens man Per låter meddela att han inte längre älskar henne och säger att det krävs stora uppoffringar från hennes sida om de inte skall skiljas. Per tycker att Lotten är högljud, pinsam, slösaktig och att hon pratar utan att veta vad hon pratar om. Lotten som lever för Per och barnen blir självfallet väldigt ledsen men inser att han kanske har rätt. Hon pratar ju trots allt ganska mycket och hon målade ju faktiskt om köket för ett tag sedan, det kostade ju en del.

Och ungefär här blir jag så fruktansvärt förbannad. Vem tror den där Per att han är som efter femton års äktenskap kan komma och kräva att Lotten skall ändra på sig för att passa honom bättre?! Och varför låter sig Lotten bli så överkörd?

Trots att Lotten verkligen anstränger sig för att ändra på sig så är det inte bra nog för Per och plötsligt en dag meddelar han barnen (utan att ha pratat med Lotten först) att de skall skiljas. Han tar sitt pick och pack och lämnar två ledsna och upprörda barn med en förstörd mamma. Nu börjar ett personligt helvete för Lotten. Hon kan inte jobba, äta, tänka eller leva utan Per vid sin sida och varje andetag gör så fruktansvärt ont. Trots att hon egentligen bara vill gömma sig under täcker så har hon två barn som behöver kärlek, uppmärksamhet och tröst.

Jag älskar dig inte är en väldigt känslosam roman, tårarna ligger hela tiden och lurpassar i ögonvrån. Jag slits mellan att vara förbannad till att tycka så fruktansvärt synd om Lotten. Ibland blir det till och med svårt att läsa för att jag mår så psykiskt dåligt av berättelsen. Lottens sorg är så påtaglig och Pers svek är så starkt. Lotten försvarar Per med näbbar och klor och tror hela tiden att separationen är hennes fel, vilket han inte är sen att hålla med om. Det blir en otroligt destruktiv situation som drar med läsaren i fallet.

Trots alla ledsamheter som händer i boken så tycker jag ändå att den utstrålar så mycket kärlek och styrka. Det är otroligt skönt att läsa om alla hjälp och allt stöd som Lotten får ifrån sin omgivning. Det är tre människor (hennes bror, hennes granne och hennes kollega) som gör att livet trots allt får någon slags struktur och som ser till att Lotten håller sig ovanför ytan.

Till en början tyckte jag att Lotten var ganska mesig och alldeles för självuppoffrande, det var nästan löjligt hur lite hon såg till sig själv. Det känns som om Christina Stielli har lagt upp boken på det sättet så det att läsaren skall känna just för att sedan se Lottens utveckling mycket tydligare.

Jag tycker det är fint och frigörande att Lotten tillåts att må så otroligt dåligt över en skilsmässa. Vanligtvis brukar det gestaltas som något som förvisso är uppslitande och jobbigt men som man relativt snabbt återhämtar sig ifrån. Det känns som att Jag älskar dig inte är mer nyanserad och sanningsenlig på den punkten. Det är jobbigt att bli lämnad och man måste få sörja det ordentligt utan att folk skall komma och säga åt än att ”det är väl inte så farligt”.

Så, läs Jag älskar dig inte men bered dig på att dina känslor kommer att vara på helspänn!

 
1 kommentar

Publicerat i Recensioner

 
 
Blogg listad på Bloggtoppen.se
\"Blogg