RSS
 

Kategorin ‘Recensioner’

Recension: Människoätande människor i Märsta (Aase Berg)

10 Feb

Poesiromaner är något som jag har lärt mig att uppskatta något enormt det senaste året. Innan tänkte jag mest att de är böcker som är skrivna av någon som varken har fått kläm på det där med att skriva poesi eller romaner. Men oj så fel man kan ha! Istället är det ju så att de här författarna ofta har tagit det bästa från två världar och bakat ihop till en fin liten berättelse. Människoätande människor i Märsta är inget undantag.

Vi får möta de sextonåriga tjejerna Tove, Klara och Britta under lite mer än ett halvår. Det är Toves berättelse som vi får höra och det är så otroligt träffande om allt som hör tonårslivet till. Vi får både möta den svindlande första kärleken, kompisar som sviker, föräldrar som fattar noll, mobbning och en fruktansvärd rädsla för att bli vuxen. Högst aktuella teman för ungefär vilken sextonåring som helst med andra ord.

Kärlek on/off
Kärleken har en on/off-knapp.
Vem är det som trycker på den?
När klogreppet slår ner
ur tomma intet som en hök
är det inte säkert
att man har hunnit se
att varningslampan blinkar.

Inledningsvis får vi följa med tjejerna på seglarläger. Tova ser till att få hångla för första gången och tror verkligen att hon är KÄR i den här Sebastian. När hon upptäcker att Klara hånglar med samme Sebastian inser Tove att hon inte alls var kär, att hon inte bryr sig om honom det minsta. Hon ville bara hångla lite, och vem vill inte det ibland? Men även om Tove inte var kär i Sebastian så gör det ändå ont att Klara hånglar med honom. Hennes vän Klara. Hennes Klara. Hur skall hon någonsin kunna lita på henne igen?

Vindöga
Vindöga
är världens vackraste ord.

Vindöga
är stället i vindriktningen
där det inte finns någon vind.

Där jag är ensam med mig själv.

Där allt är stilla.

Jag vill egentligen inte avslöja för mycket om handlingen i Människoätande människor i Märsta eftersom berättelsen i sig är ganska kort. Det händer mycket, men på lite sidor och med lite ord. Jag älskar att varje ord verkligen är av stor vikt för berättelsen, det finns inga onödiga utsvängningar eller annat som tar upp plats. Det är avskalade känslor och inget annat. Och igenkänningsfaktorn är hög!

 

 
Inga kommentarer

Publicerat i Recensioner

 

Recension: Det finns inga skridskor i öknen (Mats Berggren)

04 Feb

Det är dags för en klassutflykt och skridskoåkning står på schemat. Muslimska Fatima vill gärna följa med, men hennes pappa förbjuder henne. Han tycker att det är en syndig sport med en massa lättklädda flickor (han tänker på konståkarna som man brukar se på TV) och han vill inte utsätta sin dotter för det. När Fatima frågar vad hon skall ge för motivering till sin lärare svarar han att hon skall säga att det står i Koranen att flickor inte får åka skridskor. Fatima vill verkligen inte tvingas ljuga om sin tro, men vågar och vill inte heller trotsa sin pappa.

Parallellt med historien om Fatima får vi möta Sofia som vid första anblicken är allt som Fatima inte är. Medan Fatima bär slöja, inte får prata med pojkar och knapp har någon fritid har Sofia har urringade tröjor, är frispråkig och ser till att ta för sig av livet. Men allt eftersom historien nystas upp visar det sig att de trots allt är ganska lika. Båda känner sig ensamma i skolan, har en problematisk relation till sina föräldrar och tycker att vissa av killarna är riktigt korkade. I allt detta hittar Fatima och Sofia varandra och tillsammans börjar de att utmana strukturer och föräldrar.

Rent krasst kan man säga att Det finns inga skridskor i öknen är en solskenshistoria. Två personer från olika världar möter varandra, inser att de inte är så olika, blir vänner och förändrar samtidigt sin situation. Detta samtidigt som ingen av dem behöver ändra på sig. Fatima är lika troende i början som i slutet och Sofia är lika ”utmanande” (usch, jag HATAR det ordet) genom hela historien. Istället är det omgivningen som utvecklas, Fatimas pappa slits mellan en vilja att skydda sin dotter från allt ont och att låta henne vara en del av det svenska samhället. Sofias mamma kan istället inte fördela tiden mellan sitt arbete och Sofia.

Jag är lite kluven till hela berättelsen. Visst fungerar den fint som diskussionsunderlag i en högstadieklass, den tar upp aktuella teman och ger en fin bild av att ”vi” kanske inte är så olika från ”dem” (vilka än vi och dem är). Den ger en bra ingång till att prata om religioner, då främst Islam, och om barn som kommer till Sverige som flyktingar. Så långt är allt bra. Problemet uppstår när det sker ett sexuellt övergrepp i boken som inte riktigt får det fokus som jag hade önskat. Händelsen polisanmäls inte med motiveringen att Fatimas pappa skulle bli så arg om han visste vad som hade hänt. Dessutom finns det en ton av att övergreppet inte var så allvarligt att flickan tycker att pojkarna förtjänar fängelse. Detta tycker jag är riktigt unket. Övergreppet förklaras bort och skulden flyttas från pojkarna till flickan. Kanske var hon för utmanande klädd? Jag tycker INTE om när sexuella övergrepp går obemärkta förbi och det hade inte alls varit svårt att ändra på den här delen i historien. Detta gör att jag är tveksam till ifall jag vill använda boken i en klassrumssituation.

 

 
Inga kommentarer

Publicerat i Recensioner

 

Recension: 11.22.63 (Stephen King)

31 Jan

Jag bör nog säga redan från start att det här inte är en regelrätt recension, det är snarare någon sorts hyllningstext till Stephen King, halvdant gömt i en recension av hans senaste bok.

Så, med det avklarat – Fasen, vad bra King fortfarande är. 11.22.63, Kings senaste alster (finns ännu inte på svenska för er som undrar) är drygt 750 sidor och utgjorde ett ständigt problem för mig. Jag läste varje ledig minut och varje gång lunchrasten var över startade samma kamp – ska jag läsa vidare eller ta mig tillbaka till jobbet? Tjänsteledighet var ett seriöst alternativ ett tag, för jag ville veta hur det skulle sluta.

Startpunkten för den här romanen är samma som King själv brukar säga att han utgår ifrån med varje punkt – ‘What if’-scenariot. Fritt översatt till ‘Tänk om’, antar jag. Tänk om du kunde resa tillbaka i tiden och förhindra mordet på John F. Kennedy? Jake Epping, en lärare på high school i kliver bokstavligt talat ifrån 2011 och rakt in i 1958 med allt vad det innebär. Jag tänker inte berätta så mycket mer om berättelsen i fråga och rekommenderar er istället att plocka upp den för lite fantastisk läsning. En översättning bör väl anlända under 2012 någon gång men för er som är för otåliga finns den redan att plocka upp i inbunden form på engelska bland svenska boksiter och välsorterade boklådor runt om i landet.

Läs den. För bövelen. King är bra. Punkt.

 

 
6 kommentarer

Publicerat i Recensioner

 

Recension: Livets sommar (Oddvør Johansen)

31 Jan

Månadens utmaningsområde var Färöarna, och efter lite funderingar valde jag att läsa Livets sommar av Oddvør Johansen. Oddvør Johansen är född 1941 i Torshamn, Livets sommar som kom ut 1982, är en av de första färöiska romanerna skrivna av en kvinna. Oddvør har mottagit Färöarnas litteraturpris två gånger (1983 och 2002) och första gången var för just Livets sommar.

Livets sommar är en väldigt fin barndomsskildring med, vad jag har förstått, självbiografiska drag där vi får följa Nora och hennes familj under drygt ett år. Det är ett år då det händer mycket i Noras liv. Hon ger sig ut på sin första resa, hon skall bli storasyster, hon gör inträdesprov till en finare skola, hon börjar fundera kring liv och död och hon hamnar i slagsmål. Allt detta samtidigt som hennes familj har det väldigt tufft ekonomiskt och måste slita för att få vardagen att gå runt.

Familjen drömmer om att en dag kunna bygga sitt eget hus på en liten jordlott, men det ser ut att bara stanna vid en ouppnåelig dröm. Pappan, som arbetar som möbelsnickare, har ont om jobb och mamman är hemmafru. En hemmafru som lite när hon får möjlighet målar lite akvareller, men annars mest syr nya kläder till sina växande barn.Nora är inte riktigt medveten om all ekonomisk turbulens i familjen utan sysselsätter sig mest med att leka med sin bästa vän Flovin. Flovins mamma har precis bestämt sig för att skiljas från hans pappa och det leder till att hon i princip blir utesluten ur samhället. Stackars Flovin slits mellan kärleken till sin mor, kärleken till sin far och familjens heder. Och mitt i allting står Nora och försöker förstå och trösta så gott det går.

Livets sommar är en riktigt fin uppväxtroman som utspelar sig någon gång på 50-talet. Handlingen är kanske egentligen ganska platt, det är inga omvälvande händelser eller så, men det är ändå en väldigt trollbindande bok. Det är en del miljöbeskrivningar som gör att jag känner som om jag är på Färöarna och språket är fantastiskt. Dessutom sker det en intressant utveckling inom Nora under det här året. Hon går från att vara helt omedveten om sin omvärld till att reflektera och analysera sin omgivning.

När jag läser boken blir jag påmind om böcker som jag tyckte om att läsa när jag var tio-tolv år. Böcker som inger en skön känsla och som utspelar sig i en fin miljö. Jag vet inte exakt vilka böcker jag tänker på, men jag läste mycket Kulla-Gulla och Anne på Grönkulla i den åldern, så kanske något åt det håller. Hur som helst ger boken mig en mysig nostalgisk känsla.

 
2 kommentarer

Publicerat i Nordisk utmaning, Recensioner

 

Recension: Hundra procent fett (Liv Strömquist)

22 Jan

Liv Strömquists serier kan vara det bästa som har hänt serievärlden någonsin! Jag läste ut Hundra procent fett igår kväll och jag hade lite skrattkramp i magen när jag vart klar. Serierna är så himla klockrena och briljanta. Underbart helt enkelt.

I Hundra procent fett avhandlar Liv allt mellan himmel och jord. Det är män som aldrig borde ha fått ha sex, en förklaring till varför Karl-Oskar och Kristina (ni vet från Vilhelm Mobergs böcker) aldrig skulle ha fått uppehållstillstånd på 2000-talet, imperialister som stjäl barn och en något dysfunktionell kungafamilj. Gemensamt för alla serierna är att dock att de är 1. feministiska och 2. klassmedvetna.

Liv Strömquist serier är inte bara väldigt roliga utan de är som alltid väldigt bildande. Liv är en tjej som har koll och som kan presentera skrämmande fakta på ett lättillgängligt sätt. Eftersom det faktiskt finns belägg för det hon skriver i sina serier blir det så mycket mer engagerande att läsa dem. Det är inget hitte-på som hon bara skriver för att låta arg eller för att få läsare.

I det här albumet är alla serier svartvita och ibland kan jag tycka att det är lite trist, men inte här. Det ger en speciell känsla som passar så bra ihop med resten av albumet. Det är lite misör blandat med uppgivenhet toppat med en massa jävlar-anamma.

I Hundra procent fett får vi veta varför vi inte skall äta bananer från Chiquita (för den som inte redan visste det) samtidigt som vi får lära oss att stenåldersmannen (ni vet, urmannen som det konstant refereras till) är en stor fet myt och att stenålderskvinnan jagade hon med.

Vi får även en behändig lista med svar till män(niskor) som motsätter sig feminismen. Min personliga favorit är den som heter Martyren där mannen säger: ”Jag tycker att det verkar som att många feminister HATAR män! Det är som om de bara betraktar mig som MAN och inte som MÄNNISKA!” varpå kvinnan svarar: ”Jaha… Jag tycker att det verkar som att många män HATAR kvinnor, om man tänker på all misshandel, alla våldtäkter, överfall och sexistisk jargong!” Riktigt klockrent.

(För övrigt, visste ni att Liv Strömquist medverkar i Tankesmedjan i P3? Här kan ni lyssna på några av hennes krönikor. Och här och här är två underbara yputube-klipp där Liv medverkar.)

 
Inga kommentarer

Publicerat i Nyheter och tankar, Recensioner

 

Recension: 80 romaner för dig som har bråttom (Henrik Lange)

12 Jan

Serier är min nya avslappningsdrog, det är verkligen så bra när man är lite småstressad. Jag lånade ju hem 80 romaner för dig som har bråttom  veckan och den var utläst efter bara någon timme. Som titeln antyder så handlar det alltså om en snabbodyssé bland några av världens mest kända romaner. Lange sammanfattar hela romanens innehåll på inte mer än fyra serierutor.

Först var jag rädd att det skulle vara för avslöjande att läsa serierna om man inte hade läst boken, men jag kände aldrig att slutet blev direkt avslöjat. (Däremot kände jag att ”åh, DEN HÄR vill jag läsa”, lite typiskt då min att läsa-lista är mer än överfull.)

Serierna är humoristiska och driver ganska bra med romanerna i fråga, sånt gillar jag! Romaner som tas upp är bland annat Bibeln, Berättelsen om Pi, Röda rummet, Da Vinci-koden,  Häxan och lejonet och 1984. Lange tecknar verkligen livfullt, man ser direkt vad hans karaktärer tänker och känner. Bilderna är i svartvitt och därför blir kontrasterna otroligt tydliga i hans bilder. Det är så lätt men så bra!

Bokens absolut största förtjänst är att den är så rolig och rapp, men det blir lite avhugget med en ny serie/roman hela tiden. Kanske passar den inte riktigt att läsa från pärm till pärm som jag gjorde. Något annat som hade varit trevligt för den ordningsamma människan i mig är om romanerna hade kommit i bokstavsordning. Det hade underlättat rejält när jag efter läsningen letade efter en speciell serie.

En annan fördel är att albumet ger en väldigt bra kunskapsbas att stå på. Att vara allmänbildad är ju att kunna lite om mycket och 80 romaner för dig som har bråttom gör precis det. Dessutom klämmer Henrik Lange in små roliga anekdoter här och där när han presenterar romanförfattarna.

Jag kan tänka mig att jag kommer att använda en del av serierna som introduktion till någon bok sedan med mina kommande elever. Det är verkligen kul att få en hel klassiker berättad på bara några rutor. Det av något är onekligen att driva med hela klassikergenren, något som jag tror att många ungdomar kan uppskatta!

(Förresten, imorgon åker jag till Stockholm så det blir antagligen lite si sådär med bloggandet i helgen. Men i så fall tar jag nya tag på tisdag då jag kommer hem!)

 
1 kommentar

Publicerat i Recensioner

 

Recension: Skugga-Baldur (Sjón)

31 Dec

Nu är det dags att recensera bok två i den nordiska läsutmaningen. Utmaningslandet var Island och jag valde boken Skugga-Baldur av Sjón (eller egentligen Sigurjón Birgir Sigurðsson). Sjón, som betyder en syn eller synen, är född 1962, har vunnit Nordiska rådets litteraturpris för just Skugga-Baldur och han har även skrivit en del låtar till sångerskan Björk.

Och nu övergår vi till själva boken. 1868 gick ett stort lastfartyg på grund och först tror man att hela besättningen har drunknat, men efter ett tag hittar man en underlig kvinna fastkedjad i båten. Kvinnan kallar sig själv för Abba och det är ett av de få ord som hon kan säga. Abba har Downs syndrom och tyvärr är det inte svårt att gissa vad besättningen har haft henne till…

Som tur är förbarmar sig hemvändande Fredrik Fridjónsson över Abba. De bosätter sig i Fredriks avlidna föräldrars stuga och blir så gott som utstötta från resten av samhället. Men det gör egentligen ingenting, eftersom de har varandra.

Samtidigt som vi får historien om stackars Abba berättad för oss får vi möta den stränge pastor Baldur Skuggason som ger sig ut på rävjakt i de isländska fjällen, trots ett överhängande hot om storm. Han får syn på en sällsynt räv, en blå rävhona och han följer efter henne i ett dygn för att försöka skjuta henne.

Allt eftersom historien fortgår får vi sakta reda på hur Abbas och Baldurs berättelser hör ihop och det är riktigt spännande på sina ställen. Det är en del magiska inslag i boken (rävhonan kan bland annat mer eller mindre prata) men det är precis så som jag minns det från när jag läste isländska sagor i högstadiet. Naturen är viktig och det är annat än människan som kan ha själar.

Till en början tyckte jag att den talande räven var lite väl mycket, men när jag lärde mig att bortse från den här första impulsen så var det en riktigt trevlig läsning. Boken sprider en mysig och angenäm känsla. Främst tyckte jag om tanken att allting hänger samman och att det finns någon slags universell rättvisa. Romanen må vara kort (128 sidor), men den är verkligen kraftfull.

Språket i boken är också något som fascinerade mig. Det är en del meningar som återkommer genom boken, det är en del saker som aldrig sägs rakt ut men som ändå är väldigt tydliga och trots att texten känns kompakt och koncentrerad finns det ändå plats för ordentliga beskrivningar. Något annat som är lite småroligt är att det faktiskt är min gamla universitetslärare, Anna Gunnarsdotter Grönberg, som har översatt boken. Alltid lite roligt att läsa något som någon man känner till har varit delaktig i.

 
6 kommentarer

Publicerat i Nordisk utmaning, Recensioner

 

Recension: Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket (Gunnar Ardelius)

30 Dec

Vissa böcker blir stående i bokhyllan utan att man egentligen vet varför. Mitt stora problem är nog att jag har så svårt att välja bland böckerna i hyllan, så jag brukar börja med att läsa de som inte har hamnat i hyllan än.

Hur som helst behövde jag något kort men ändå verkligen bra en kväll och då letade jag fram Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket. Och ja, det är nog en av de finaste böckerna som jag har läst på länge.

Med en manodepressiv pappa och en mamma som är en ”komplett fruktkaka” är det kanske inte så lätt att vara Morris i alla lägen. Men när han träffar Betty är allting plötsligt lätt, så här skall livet vara!

Det som börjar som något lätt och underbart blir snart komplicerat och jobbigt. Sex, skratt och framtidsvisioner blandas med sönderfall, ångest och tvivel. Det är en stormande och intensiv kärlek som stämmer så väl överens med mina egna minnen från min tonårstid.

”När vet man att det är slut?”
”Kanske när man känner sig mer kär i sina minnen än den man har framför sig?”

Egentligen är inte handlingen så mycket mer än det. De träffas på en fest och nästan direkt tar deras förhållande vid. Vi för följa Morris tankar och får ta del av vissa utvalda ögonblick tillsammans med Betty. Det kan låta knapert, men det är det inte! Ardelius är så fruktansvärt duktig på att skildra känslor och att skapa en viss stämning så hela boken blir en fantastisk läsupplevelse.

Till en början finns alltid valet att vara ensam. Sedan blir det inte ett val längre. När slutade det vara ett val? Vad är det i mig som har slutat att välja dig, som istället har flyttat in i dig så att jag måste vara med dig för att kunna vara med mig själv?

Boken är uppbyggd kring korta prosalyriska episoder som är helt fruktansvärt välskrivna och medryckande. Vid en fösta anblick kan boken verka tunn och innehållslös, men det är den absolut inte. Jag älskar verkligen komprimerade texter som lämnar lagom mycket åt läsaren att fundera kring.

Pappa är manodepressiv. Det betyder att han tatuerar in en runa i högerarmen när han åker till Island; att han börjar röka när han är fyrtiosju; att han ibland ger flera hundra i dricks när han går på restaurang; att han skrattar högre än alla andra och gråter tystare. Men för det mesta betyder det ingenting. 

Det här är en bok som jag tror att jag kommer att återvända till många gånger. Det är sorgligt, samtidigt som det inger hopp och det är så träffande att jag ibland ryser!  Så, har du inte läst Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket tidigare tycker jag att det är hög tid att du gör det nu.

 
2 kommentarer

Publicerat i Recensioner

 

Recension: Mirakel (Renate Nedregård)

20 Dec

Rakel är en kristen tjej som har hela livet planerat. Hon ska fortsätta att sjunga i kyrkokören, träffa en lämplig man (förslagsvis körledaren Johannes), skaffa lämpligt antal barn, bo kvar i Bergen och fortsätta sitt kristna liv. Men saker och ting blir inte alltid som man har tänkt sig.

Någon anmäler Rakel till Idol-uttagningen utan hennes vetskap. Det var egentligen inte hon som skulle stå där framför juryn, men när hon väl är där känner hon att hon måste ge allt. Och hon tar juryn med storm och går direkt vidare. Genom boken får vi följa Rakels motstrida känslor, vill hon egentligen bli en superstjärna som alla känner till? Tanken har någon skräckblandad förtjusning över sig. Som idol så kan hon få chansen att visa att det går att vara känd och ha goda kristna ideal samtidigt.

Boken är en ganska fin historia, men ingen direkt sensation. Den är mysig att läsa, men skapar ingen ”måste-läsa-klart-NU”-känsla. Boken är uppbyggd som så att vartannat kapitel är i nutid, då Rakel är en megakändis, och vartannat utspelar sig innan hon har slagit igenom. Det ger läsaren en känsla av att veta lite mer än Rakel själv, samtidigt som det är spännande att få reda på historien bit för bit. Det blir en liten pusseleffekt över det hela.

Jag är inte det minsta kristen själv, men att Rakel är så troende är ingenting som stör. Ibland när jag läser romaner med troende huvudkaraktärer kan jag känna en viss missionsanda bakom texten, men det är ingenting sådant här. Jag tycker istället att det är intressant att se hur Rakel slits mellan sina kristna ideal och sitt nya liv.

Utöver problematiken kring att gå från att vara en vanlig tonåring till att bli en idol bara över en natt tar boken upp mycket tankar kring kärlek och vänskap. Jag blir lite trött på Rakel som så hårt verkar förneka sitt ursprung, men tänker att det ändå är en ganska realistisk situation.

Mirakel är en trevlig bok att läsa och jag kan tänka mig att många tonåringar tycker om den. Den känns aktuell och tidsenlig, men är inte något som jag kommer bära med mig en längre tid. Men faktum är att det precis var en sådan bok jag behövde läsa nu. Inget djupt eller rörande, utan bara sida upp och sida ner med en avkopplande historia.

 
1 kommentar

Publicerat i Recensioner

 

Recension: Nybörjarguide till livet eller kaosteori (Lia Hills)

10 Dec

Hur fortsätter man att leva när någon man älskar dör? Sjuttonårige Wills mamma blir påkörd av ett rattfyllo och dör. Kvar är Will, hans bror Adam och deras pappa. Alla tre försöker att handskas med sorgen på sina egna sätt, men de glömmer av att möta varandra i den gemensamma förlusten.

Ingen har förberett Will på hur man skall bete sig i en situation som denna och när han börjar prata om döden så märker han direkt att han är inne på minerad mark. Döden är helt enkelt ingenting man pratar om. För att försöka förstå och hitta svar på hur han skall orka fortsätta att leva så vänder han sig till ett gäng döda filosofer istället. Problemet är bara att gubbarna hela tiden säger emot sig själva. Den enda som faktiskt möter Will i hans grubblerier är jämnåriga Taryn, som han mötte för första gången på sin mammas begravning. Redan under begravningen kände han en attraktion till Taryn, men slog genast bort det med att han är en morbid jävel som tänker på sådant på sin mammas begravning. Will och Taryn börjar umgås mer och mer och snart står det klart att de är annat än vänner, vilket gör att Will känner extremt dåligt samvete. Vad är det för son som blir tillsammans och har sex med någon precis efter det att hans mamma har dött?

I Nybörjarguide till livet eller kaosteori får vi följa Wills olika stadier i sorgarbetet. Det börjar med något som ser ut som apati. Han gråter inte, men han tänker desto mer. Sedan följer en period av tårar och ifrågasättande som sedan ersätts av en tid av ren och skär ilska. Jag tycker att det är riktigt fint att Wills känslor verkligen får utrymme i boken.

Samtidigt som Will måste handskas med sin egna sorg så är han orolig för sin pappa. En pappa som plötsligt har samma tröja tre dagar i rad, ofta luktar alkohol och som skriker för sig själv i natten. Och någon måste ju dessutom ta över alla mammans uppgifter. Vem skall laga mat och var får man egentligen tag på det där speciella tvättmedlet som gör att kläderna luktar som de alltid har gjort?

Vissa småsaker stör jag mig lite på i boken, bland annat det där med att det är så självklart att det är mamman som har tagit hand om all matlagning och tvätt. Men det faktum att Wills känslor är så äkta och starka väger upp för detta. Jag gillar även att sorgen får ta så olika uttryck.

Lia Hills skriver på ett väldigt träffsäkert sätt som gör att mina känslor alltid är på helspänn. Flera gånger satt jag på bussen med envisa tårar i ögonvrån, medan jag andra gånger sitter och skrattar högt för mig själv. Boken gör att jag som läsare verkligen funderar över det här med liv och död. Jag blir lite rädd för livets oberäknelighet, men samtidigt tycker jag att de filosofiska svar som Will ändå hittar känns ganska träffande och tröstande.

 
Inga kommentarer

Publicerat i Recensioner

 
« Äldre texter
 
Blogg listad på Bloggtoppen.se
\"Blogg