RSS
 

Kategorin ‘Recensioner’

Recension: Jag reser ensam (Tore Renberg)

31 Mar

Tore Renberg föddes 1972 i Stavanger och är både författare och musiker. Han har gett ut flera romaner och barnböcker. Tore fick sitt stora genombrott med boken Mannen som älskade Yngve, vilkenJag reser ensam är en fristående uppföljare till. Flera av Renbergs böcker har filmatiserats och det är då Tore själv som har skrivit manusen.

Jag reser ensam är den första boken i serien om Jarle Klepp som jag har läst och jag kan inte säga annat än att jag älskar det! Den är så fylld av humor och kärlek att det är ett rent nöje att läsa den. Jag skrattar rakt ut flera gånger och någon gång behöver jag torka bort en tår ur ögonvrån, kontrasterna är alltså enorma!

Jarle Klepp är en 25-årig litteraturdoktorand som har livet precis där han vill ha det. Han skriver på sin drömavhandling, dricker lagom  med öl och träffar en underbar kvinna på regelbunden basis. Plötsligt kommer ett brev som meddelar att han måste göra ett faderskapstest och ja, det visar sig att han är far till en okänd flicka. En flicka på sju år vid namn Charlotte Isabel vars mamma har bestämt sig för att åka på semester och att det nu är hög tid för Jarle att ta hand om sitt barn. Allt detta meddelar mamman via ett enda litet brev.

Det är inte mycket annat för Jarle att göra än att ta ledigt från jobbet på universitetet och åka och hämta sin dotter på flygplatsen. En hel vecka skall han spendera med Charlotte Isabel och allt han vill är att livet skall återgå till det normala. Jarle bestämmer sig snabbt för att bara ta sig igenom veckan och låta så få som möjligt få reda på Charlotte Isabels existens, något som inte visar sig vara det lättaste. Charlotte Isabel visar sig nämligen vara en pratglad och framåt liten krabat.

Under veckan får vi följa Jarles tafatta försök att lära känna sin dotter samtidigt som det allt mer smyger fram saker som får honom att inse att allting i Charlotte Isabels liv kanske inte är rosenskimrande och barnsligt. Vad är det egentligen för mamma som skickar iväg sin dotter till en okänd man på det där sättet? Och speciellt som Charlotte Isabel fyller sju under veckan som hon är hos Jarle.

Detta är en underbar, om än något absurd, historia om hur kärlek kan uppstå ur tomma intet och om en pappa som inte kan något om hur en pappa ska vara, men ändå gör sitt allra bästa.

Jag tycker verkligen om Jag reser ensam och läste ut den i ett nafs. Det är ett underbart språk som är rakt, men ändå detaljrikt och jag tycker att historien är helt klockren. Detta är verkligen en bok som jag kan rekommendera!

 
3 kommentarer

Publicerat i Nordisk utmaning, Recensioner

 

Recension: Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? (Bjørn Sortland)

03 Mar

Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? är en liten nätt poesiroman som handlar om kärlek, död och om hur allting är föränderligt.

Marcus är nitton år och har aldrig haft ett riktigt förhållande. På en fest möter han Ingrid och det är kärlek vid första ögonkastet. Han blir så där överrumplande kär som man gärna blir i tonåren. De pratar lite gran, men det händer egentligen inget mer än det. Efter mycket planerande från Marcus sida träffas de igen, han tycker att Ingrid är lite avvaktande, men de fortsätter att träffas.

Långt innan Marcus har insett det så förstår läsaren att Ingrid är sjuk, väldigt sjuk. Hon har inget hår och ser trött och blek ut. När Marcus förstår att hon har cancer, har läsaren redan insett att hon snart kommer dö. Marcus fortsätter att uppvakta henne som tidigare, men när hon talar om att hon snart skall dö blir inget som det var innan. Han kan inte prata om sina känslor och vågar knappt ta i henne. Han letar statistik på nätet och vägrar att acceptera det hon säger. Det kan inte stämma. De skall ju leva hela livet tillsammans. De skall ju gifta sig. Problemet är bara att det inte är någon som vet hur långt ett helt liv är…

Bjørn Sortlands bok är riktigt gripande och vacker. Det är lika mycket passionerad kärlek som dödsskräck och den blottlägger många starka känslor. Språket är verkligen underbart och jag älskar att läsa poesiromaner, de är ofta så intensiva samtidigt som de lämnar mycket utrymme till läsaren.

Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? är en kort som lämnar ett stort avtryck, har du inte läst den så är det hög tid!

 
Inga kommentarer

Publicerat i Recensioner

 

Recension: De kanske lämpade (Peter Høeg)

29 Feb

Peter Høeg är född 1957 i Köpenhamn, han har studerat litteratur vid universitetet, arbetat som dansare och idrottslärare och är antagligen mest känd för romanen Fröken Smillas känsla för snö. Först funderade jag faktiskt på att läsa om Fröken Smilla, men när jag såg tjockleken på boken så insåg jag att det inte var något för en så trög månad som februari.

Som jag har sagt tidigare har det verkligen stått still med läsningen det sista, men jag hoppas att det börjar att lossna nu. Jag fick faktiskt läst långt mer än vad jag trodde i De kanske lämpade, men jag skulle ljuga om jag sa att jag har läst ut den. Ungefär 2/3 har jag tagit mig igenom. Och allvarligt talat gav jag upp sedan. Så ja, det blir en recension på en outläst bok, men så blir det ju ibland.

I De kanske lämpade möter vi Peter och hans vänner Katarina och August. Peter är föräldralös och har skickats från institution till institution. Till slut kommer han till Biehls privatskola där det råder stränga regler och ett detaljerat tidschema. På skolan går främst högpresterande barn, men av någon anledning får den medelmåttige Peter börja där ändå. Än konstigare blir det när August, som är rent ”underbegåvad”, också kommer till skolan.

Lärarna och rektorn håller hela tiden koll på eleverna. Varje minut av deras vakna tid är planerad och om någon skulle bryta mot tidsschemat så väntar hårda straff. Det är en skolmiljö där eleverna knappt får prata med varandra och där man inte får röra sig fritt. När plötsligt alla lärarnas barn försvinner från skolan börjar Peter och Katarina att ana onåd. Varför är de egentligen där?

Utöver att få följa med bland allt konstigt på skolan så får läsaren även ta del av Peters (och till viss del Katarinas och Augusts) tidigare liv. Det är ett liv kantat av förluster och besvikelser och det är inte konstigt att barnen blir socialt missanpassade.

Jag tycker verkligen att upplägget låter riktigt bra, men det är något fundamentalt som fattas i boken. Det blir aldrig riktigt medryckande eller engagerande och jag får nästan ont i huvudet av alla konstiga tankar om tiden. Det är inte bara det att Peter börjar fundera över tidens verkliga existens utan Peter Høeg har också lagt upp texten så att läsaren hela tiden måste omforma bokens tidslinje. Peter kan berätta om en händelse som hände på skola X för ett år sedan, när han i själva verket var på skola Y under den perioden. Det blir helt enkelt för mycket för min vintertrötta hjärna. Det är inte djupt eller abstrakt på ett bra vis, utan det är bara en ansträngande läsning.

Trots att det händer en hel del i boken får jag känslan av att det egentligen inte händer någonting och det gör mig ganska frustrerad. Nej, jag hoppas att jag hittar en massa bra tips på dansk litteratur bland de andra deltagarnas recensioner för detta var verkligen ett bottennapp. Men, men. I mars tar jag nya starka tag!

 
Inga kommentarer

Publicerat i Nordisk utmaning, Recensioner

 

Recension: Människoätande människor i Märsta (Aase Berg)

10 Feb

Poesiromaner är något som jag har lärt mig att uppskatta något enormt det senaste året. Innan tänkte jag mest att de är böcker som är skrivna av någon som varken har fått kläm på det där med att skriva poesi eller romaner. Men oj så fel man kan ha! Istället är det ju så att de här författarna ofta har tagit det bästa från två världar och bakat ihop till en fin liten berättelse. Människoätande människor i Märsta är inget undantag.

Vi får möta de sextonåriga tjejerna Tove, Klara och Britta under lite mer än ett halvår. Det är Toves berättelse som vi får höra och det är så otroligt träffande om allt som hör tonårslivet till. Vi får både möta den svindlande första kärleken, kompisar som sviker, föräldrar som fattar noll, mobbning och en fruktansvärd rädsla för att bli vuxen. Högst aktuella teman för ungefär vilken sextonåring som helst med andra ord.

Kärlek on/off
Kärleken har en on/off-knapp.
Vem är det som trycker på den?
När klogreppet slår ner
ur tomma intet som en hök
är det inte säkert
att man har hunnit se
att varningslampan blinkar.

Inledningsvis får vi följa med tjejerna på seglarläger. Tova ser till att få hångla för första gången och tror verkligen att hon är KÄR i den här Sebastian. När hon upptäcker att Klara hånglar med samme Sebastian inser Tove att hon inte alls var kär, att hon inte bryr sig om honom det minsta. Hon ville bara hångla lite, och vem vill inte det ibland? Men även om Tove inte var kär i Sebastian så gör det ändå ont att Klara hånglar med honom. Hennes vän Klara. Hennes Klara. Hur skall hon någonsin kunna lita på henne igen?

Vindöga
Vindöga
är världens vackraste ord.

Vindöga
är stället i vindriktningen
där det inte finns någon vind.

Där jag är ensam med mig själv.

Där allt är stilla.

Jag vill egentligen inte avslöja för mycket om handlingen i Människoätande människor i Märsta eftersom berättelsen i sig är ganska kort. Det händer mycket, men på lite sidor och med lite ord. Jag älskar att varje ord verkligen är av stor vikt för berättelsen, det finns inga onödiga utsvängningar eller annat som tar upp plats. Det är avskalade känslor och inget annat. Och igenkänningsfaktorn är hög!

 

 
Inga kommentarer

Publicerat i Recensioner

 

Recension: Det finns inga skridskor i öknen (Mats Berggren)

04 Feb

Det är dags för en klassutflykt och skridskoåkning står på schemat. Muslimska Fatima vill gärna följa med, men hennes pappa förbjuder henne. Han tycker att det är en syndig sport med en massa lättklädda flickor (han tänker på konståkarna som man brukar se på TV) och han vill inte utsätta sin dotter för det. När Fatima frågar vad hon skall ge för motivering till sin lärare svarar han att hon skall säga att det står i Koranen att flickor inte får åka skridskor. Fatima vill verkligen inte tvingas ljuga om sin tro, men vågar och vill inte heller trotsa sin pappa.

Parallellt med historien om Fatima får vi möta Sofia som vid första anblicken är allt som Fatima inte är. Medan Fatima bär slöja, inte får prata med pojkar och knapp har någon fritid har Sofia har urringade tröjor, är frispråkig och ser till att ta för sig av livet. Men allt eftersom historien nystas upp visar det sig att de trots allt är ganska lika. Båda känner sig ensamma i skolan, har en problematisk relation till sina föräldrar och tycker att vissa av killarna är riktigt korkade. I allt detta hittar Fatima och Sofia varandra och tillsammans börjar de att utmana strukturer och föräldrar.

Rent krasst kan man säga att Det finns inga skridskor i öknen är en solskenshistoria. Två personer från olika världar möter varandra, inser att de inte är så olika, blir vänner och förändrar samtidigt sin situation. Detta samtidigt som ingen av dem behöver ändra på sig. Fatima är lika troende i början som i slutet och Sofia är lika ”utmanande” (usch, jag HATAR det ordet) genom hela historien. Istället är det omgivningen som utvecklas, Fatimas pappa slits mellan en vilja att skydda sin dotter från allt ont och att låta henne vara en del av det svenska samhället. Sofias mamma kan istället inte fördela tiden mellan sitt arbete och Sofia.

Jag är lite kluven till hela berättelsen. Visst fungerar den fint som diskussionsunderlag i en högstadieklass, den tar upp aktuella teman och ger en fin bild av att ”vi” kanske inte är så olika från ”dem” (vilka än vi och dem är). Den ger en bra ingång till att prata om religioner, då främst Islam, och om barn som kommer till Sverige som flyktingar. Så långt är allt bra. Problemet uppstår när det sker ett sexuellt övergrepp i boken som inte riktigt får det fokus som jag hade önskat. Händelsen polisanmäls inte med motiveringen att Fatimas pappa skulle bli så arg om han visste vad som hade hänt. Dessutom finns det en ton av att övergreppet inte var så allvarligt att flickan tycker att pojkarna förtjänar fängelse. Detta tycker jag är riktigt unket. Övergreppet förklaras bort och skulden flyttas från pojkarna till flickan. Kanske var hon för utmanande klädd? Jag tycker INTE om när sexuella övergrepp går obemärkta förbi och det hade inte alls varit svårt att ändra på den här delen i historien. Detta gör att jag är tveksam till ifall jag vill använda boken i en klassrumssituation.

 

 
Inga kommentarer

Publicerat i Recensioner

 

Recension: 11.22.63 (Stephen King)

31 Jan

Jag bör nog säga redan från start att det här inte är en regelrätt recension, det är snarare någon sorts hyllningstext till Stephen King, halvdant gömt i en recension av hans senaste bok.

Så, med det avklarat – Fasen, vad bra King fortfarande är. 11.22.63, Kings senaste alster (finns ännu inte på svenska för er som undrar) är drygt 750 sidor och utgjorde ett ständigt problem för mig. Jag läste varje ledig minut och varje gång lunchrasten var över startade samma kamp – ska jag läsa vidare eller ta mig tillbaka till jobbet? Tjänsteledighet var ett seriöst alternativ ett tag, för jag ville veta hur det skulle sluta.

Startpunkten för den här romanen är samma som King själv brukar säga att han utgår ifrån med varje punkt – ‘What if’-scenariot. Fritt översatt till ‘Tänk om’, antar jag. Tänk om du kunde resa tillbaka i tiden och förhindra mordet på John F. Kennedy? Jake Epping, en lärare på high school i kliver bokstavligt talat ifrån 2011 och rakt in i 1958 med allt vad det innebär. Jag tänker inte berätta så mycket mer om berättelsen i fråga och rekommenderar er istället att plocka upp den för lite fantastisk läsning. En översättning bör väl anlända under 2012 någon gång men för er som är för otåliga finns den redan att plocka upp i inbunden form på engelska bland svenska boksiter och välsorterade boklådor runt om i landet.

Läs den. För bövelen. King är bra. Punkt.

 

 
6 kommentarer

Publicerat i Recensioner

 

Recension: Livets sommar (Oddvør Johansen)

31 Jan

Månadens utmaningsområde var Färöarna, och efter lite funderingar valde jag att läsa Livets sommar av Oddvør Johansen. Oddvør Johansen är född 1941 i Torshamn, Livets sommar som kom ut 1982, är en av de första färöiska romanerna skrivna av en kvinna. Oddvør har mottagit Färöarnas litteraturpris två gånger (1983 och 2002) och första gången var för just Livets sommar.

Livets sommar är en väldigt fin barndomsskildring med, vad jag har förstått, självbiografiska drag där vi får följa Nora och hennes familj under drygt ett år. Det är ett år då det händer mycket i Noras liv. Hon ger sig ut på sin första resa, hon skall bli storasyster, hon gör inträdesprov till en finare skola, hon börjar fundera kring liv och död och hon hamnar i slagsmål. Allt detta samtidigt som hennes familj har det väldigt tufft ekonomiskt och måste slita för att få vardagen att gå runt.

Familjen drömmer om att en dag kunna bygga sitt eget hus på en liten jordlott, men det ser ut att bara stanna vid en ouppnåelig dröm. Pappan, som arbetar som möbelsnickare, har ont om jobb och mamman är hemmafru. En hemmafru som lite när hon får möjlighet målar lite akvareller, men annars mest syr nya kläder till sina växande barn.Nora är inte riktigt medveten om all ekonomisk turbulens i familjen utan sysselsätter sig mest med att leka med sin bästa vän Flovin. Flovins mamma har precis bestämt sig för att skiljas från hans pappa och det leder till att hon i princip blir utesluten ur samhället. Stackars Flovin slits mellan kärleken till sin mor, kärleken till sin far och familjens heder. Och mitt i allting står Nora och försöker förstå och trösta så gott det går.

Livets sommar är en riktigt fin uppväxtroman som utspelar sig någon gång på 50-talet. Handlingen är kanske egentligen ganska platt, det är inga omvälvande händelser eller så, men det är ändå en väldigt trollbindande bok. Det är en del miljöbeskrivningar som gör att jag känner som om jag är på Färöarna och språket är fantastiskt. Dessutom sker det en intressant utveckling inom Nora under det här året. Hon går från att vara helt omedveten om sin omvärld till att reflektera och analysera sin omgivning.

När jag läser boken blir jag påmind om böcker som jag tyckte om att läsa när jag var tio-tolv år. Böcker som inger en skön känsla och som utspelar sig i en fin miljö. Jag vet inte exakt vilka böcker jag tänker på, men jag läste mycket Kulla-Gulla och Anne på Grönkulla i den åldern, så kanske något åt det håller. Hur som helst ger boken mig en mysig nostalgisk känsla.

 
2 kommentarer

Publicerat i Nordisk utmaning, Recensioner

 

Recension: Hundra procent fett (Liv Strömquist)

22 Jan

Liv Strömquists serier kan vara det bästa som har hänt serievärlden någonsin! Jag läste ut Hundra procent fett igår kväll och jag hade lite skrattkramp i magen när jag vart klar. Serierna är så himla klockrena och briljanta. Underbart helt enkelt.

I Hundra procent fett avhandlar Liv allt mellan himmel och jord. Det är män som aldrig borde ha fått ha sex, en förklaring till varför Karl-Oskar och Kristina (ni vet från Vilhelm Mobergs böcker) aldrig skulle ha fått uppehållstillstånd på 2000-talet, imperialister som stjäl barn och en något dysfunktionell kungafamilj. Gemensamt för alla serierna är att dock att de är 1. feministiska och 2. klassmedvetna.

Liv Strömquist serier är inte bara väldigt roliga utan de är som alltid väldigt bildande. Liv är en tjej som har koll och som kan presentera skrämmande fakta på ett lättillgängligt sätt. Eftersom det faktiskt finns belägg för det hon skriver i sina serier blir det så mycket mer engagerande att läsa dem. Det är inget hitte-på som hon bara skriver för att låta arg eller för att få läsare.

I det här albumet är alla serier svartvita och ibland kan jag tycka att det är lite trist, men inte här. Det ger en speciell känsla som passar så bra ihop med resten av albumet. Det är lite misör blandat med uppgivenhet toppat med en massa jävlar-anamma.

I Hundra procent fett får vi veta varför vi inte skall äta bananer från Chiquita (för den som inte redan visste det) samtidigt som vi får lära oss att stenåldersmannen (ni vet, urmannen som det konstant refereras till) är en stor fet myt och att stenålderskvinnan jagade hon med.

Vi får även en behändig lista med svar till män(niskor) som motsätter sig feminismen. Min personliga favorit är den som heter Martyren där mannen säger: ”Jag tycker att det verkar som att många feminister HATAR män! Det är som om de bara betraktar mig som MAN och inte som MÄNNISKA!” varpå kvinnan svarar: ”Jaha… Jag tycker att det verkar som att många män HATAR kvinnor, om man tänker på all misshandel, alla våldtäkter, överfall och sexistisk jargong!” Riktigt klockrent.

(För övrigt, visste ni att Liv Strömquist medverkar i Tankesmedjan i P3? Här kan ni lyssna på några av hennes krönikor. Och här och här är två underbara yputube-klipp där Liv medverkar.)

 
Inga kommentarer

Publicerat i Nyheter och tankar, Recensioner

 

Recension: 80 romaner för dig som har bråttom (Henrik Lange)

12 Jan

Serier är min nya avslappningsdrog, det är verkligen så bra när man är lite småstressad. Jag lånade ju hem 80 romaner för dig som har bråttom  veckan och den var utläst efter bara någon timme. Som titeln antyder så handlar det alltså om en snabbodyssé bland några av världens mest kända romaner. Lange sammanfattar hela romanens innehåll på inte mer än fyra serierutor.

Först var jag rädd att det skulle vara för avslöjande att läsa serierna om man inte hade läst boken, men jag kände aldrig att slutet blev direkt avslöjat. (Däremot kände jag att ”åh, DEN HÄR vill jag läsa”, lite typiskt då min att läsa-lista är mer än överfull.)

Serierna är humoristiska och driver ganska bra med romanerna i fråga, sånt gillar jag! Romaner som tas upp är bland annat Bibeln, Berättelsen om Pi, Röda rummet, Da Vinci-koden,  Häxan och lejonet och 1984. Lange tecknar verkligen livfullt, man ser direkt vad hans karaktärer tänker och känner. Bilderna är i svartvitt och därför blir kontrasterna otroligt tydliga i hans bilder. Det är så lätt men så bra!

Bokens absolut största förtjänst är att den är så rolig och rapp, men det blir lite avhugget med en ny serie/roman hela tiden. Kanske passar den inte riktigt att läsa från pärm till pärm som jag gjorde. Något annat som hade varit trevligt för den ordningsamma människan i mig är om romanerna hade kommit i bokstavsordning. Det hade underlättat rejält när jag efter läsningen letade efter en speciell serie.

En annan fördel är att albumet ger en väldigt bra kunskapsbas att stå på. Att vara allmänbildad är ju att kunna lite om mycket och 80 romaner för dig som har bråttom gör precis det. Dessutom klämmer Henrik Lange in små roliga anekdoter här och där när han presenterar romanförfattarna.

Jag kan tänka mig att jag kommer att använda en del av serierna som introduktion till någon bok sedan med mina kommande elever. Det är verkligen kul att få en hel klassiker berättad på bara några rutor. Det av något är onekligen att driva med hela klassikergenren, något som jag tror att många ungdomar kan uppskatta!

(Förresten, imorgon åker jag till Stockholm så det blir antagligen lite si sådär med bloggandet i helgen. Men i så fall tar jag nya tag på tisdag då jag kommer hem!)

 
1 kommentar

Publicerat i Recensioner

 

Recension: Skugga-Baldur (Sjón)

31 Dec

Nu är det dags att recensera bok två i den nordiska läsutmaningen. Utmaningslandet var Island och jag valde boken Skugga-Baldur av Sjón (eller egentligen Sigurjón Birgir Sigurðsson). Sjón, som betyder en syn eller synen, är född 1962, har vunnit Nordiska rådets litteraturpris för just Skugga-Baldur och han har även skrivit en del låtar till sångerskan Björk.

Och nu övergår vi till själva boken. 1868 gick ett stort lastfartyg på grund och först tror man att hela besättningen har drunknat, men efter ett tag hittar man en underlig kvinna fastkedjad i båten. Kvinnan kallar sig själv för Abba och det är ett av de få ord som hon kan säga. Abba har Downs syndrom och tyvärr är det inte svårt att gissa vad besättningen har haft henne till…

Som tur är förbarmar sig hemvändande Fredrik Fridjónsson över Abba. De bosätter sig i Fredriks avlidna föräldrars stuga och blir så gott som utstötta från resten av samhället. Men det gör egentligen ingenting, eftersom de har varandra.

Samtidigt som vi får historien om stackars Abba berättad för oss får vi möta den stränge pastor Baldur Skuggason som ger sig ut på rävjakt i de isländska fjällen, trots ett överhängande hot om storm. Han får syn på en sällsynt räv, en blå rävhona och han följer efter henne i ett dygn för att försöka skjuta henne.

Allt eftersom historien fortgår får vi sakta reda på hur Abbas och Baldurs berättelser hör ihop och det är riktigt spännande på sina ställen. Det är en del magiska inslag i boken (rävhonan kan bland annat mer eller mindre prata) men det är precis så som jag minns det från när jag läste isländska sagor i högstadiet. Naturen är viktig och det är annat än människan som kan ha själar.

Till en början tyckte jag att den talande räven var lite väl mycket, men när jag lärde mig att bortse från den här första impulsen så var det en riktigt trevlig läsning. Boken sprider en mysig och angenäm känsla. Främst tyckte jag om tanken att allting hänger samman och att det finns någon slags universell rättvisa. Romanen må vara kort (128 sidor), men den är verkligen kraftfull.

Språket i boken är också något som fascinerade mig. Det är en del meningar som återkommer genom boken, det är en del saker som aldrig sägs rakt ut men som ändå är väldigt tydliga och trots att texten känns kompakt och koncentrerad finns det ändå plats för ordentliga beskrivningar. Något annat som är lite småroligt är att det faktiskt är min gamla universitetslärare, Anna Gunnarsdotter Grönberg, som har översatt boken. Alltid lite roligt att läsa något som någon man känner till har varit delaktig i.

 
6 kommentarer

Publicerat i Nordisk utmaning, Recensioner

 
« Äldre texter
 
Blogg listad på Bloggtoppen.se
\"Blogg