Peter Høeg är född 1957 i Köpenhamn, han har studerat litteratur vid universitetet, arbetat som dansare och idrottslärare och är antagligen mest känd för romanen Fröken Smillas känsla för snö. Först funderade jag faktiskt på att läsa om Fröken Smilla, men när jag såg tjockleken på boken så insåg jag att det inte var något för en så trög månad som februari.
Som jag har sagt tidigare har det verkligen stått still med läsningen det sista, men jag hoppas att det börjar att lossna nu. Jag fick faktiskt läst långt mer än vad jag trodde i De kanske lämpade, men jag skulle ljuga om jag sa att jag har läst ut den. Ungefär 2/3 har jag tagit mig igenom. Och allvarligt talat gav jag upp sedan. Så ja, det blir en recension på en outläst bok, men så blir det ju ibland.
I De kanske lämpade möter vi Peter och hans vänner Katarina och August. Peter är föräldralös och har skickats från institution till institution. Till slut kommer han till Biehls privatskola där det råder stränga regler och ett detaljerat tidschema. På skolan går främst högpresterande barn, men av någon anledning får den medelmåttige Peter börja där ändå. Än konstigare blir det när August, som är rent ”underbegåvad”, också kommer till skolan.
Lärarna och rektorn håller hela tiden koll på eleverna. Varje minut av deras vakna tid är planerad och om någon skulle bryta mot tidsschemat så väntar hårda straff. Det är en skolmiljö där eleverna knappt får prata med varandra och där man inte får röra sig fritt. När plötsligt alla lärarnas barn försvinner från skolan börjar Peter och Katarina att ana onåd. Varför är de egentligen där?
Utöver att få följa med bland allt konstigt på skolan så får läsaren även ta del av Peters (och till viss del Katarinas och Augusts) tidigare liv. Det är ett liv kantat av förluster och besvikelser och det är inte konstigt att barnen blir socialt missanpassade.
Jag tycker verkligen att upplägget låter riktigt bra, men det är något fundamentalt som fattas i boken. Det blir aldrig riktigt medryckande eller engagerande och jag får nästan ont i huvudet av alla konstiga tankar om tiden. Det är inte bara det att Peter börjar fundera över tidens verkliga existens utan Peter Høeg har också lagt upp texten så att läsaren hela tiden måste omforma bokens tidslinje. Peter kan berätta om en händelse som hände på skola X för ett år sedan, när han i själva verket var på skola Y under den perioden. Det blir helt enkelt för mycket för min vintertrötta hjärna. Det är inte djupt eller abstrakt på ett bra vis, utan det är bara en ansträngande läsning.
Trots att det händer en hel del i boken får jag känslan av att det egentligen inte händer någonting och det gör mig ganska frustrerad. Nej, jag hoppas att jag hittar en massa bra tips på dansk litteratur bland de andra deltagarnas recensioner för detta var verkligen ett bottennapp. Men, men. I mars tar jag nya starka tag!
