Det är ett väldigt ståhej i medierna kring Felicia Fledts nya bok och jag har funderat en del kring det här.
För er som inte har koll på bakgrunden så gör jag en snabb sammanfattning:
Felicia är ett av Anna Wahlgrens nio barn. Wahlgren är känd som någon slags uppfostringsguru och har bland annat skrivit Barnaboken (som utkom första gången 1983). Anna har kommit med många kontroversiella uppfostringstips som har fått skarp kritik från många håll. För något år sedan var hennes sova hela natten-kur något som debatterades flitigt (hon anmäldes tom för barnmisshandel som jag har förstått det) och hon ger ständigt råd till föräldrar som blir hårt kritiserade.
Jag läste nyss ett av hennes råd till en vilsen pappa vars dotter inte ville pussa honom: ”Så det är bara att krama och pussa själv. Vare sig hon vill eller ej. Ge järnet och dränk henne i kärleksbetygelser när du hämtar och lämnar, även om du måste jaga henne för det. Var glad att du är starkare än hon ett bra tag till Hugg ungen, vräk över henne glada tillrop och varmaste kramen och en tjugo trettio smackar på lilla munnen” (läste detta här, i hennes eget forum).
Nu har alltså hennes ena dotter, Felicia, kommit med en bok om hur det var att växa upp som Anna Wahlgrens barn. Boken heter Felicia försvann och har både hyllats och sågats i media. Jag har inte läst boken själv, men den skall handla om Felicias otrygga uppväxt med alkoholism, misshandel, militärliknande disciplin, total frånvaro av stabilitet och konstanta hot. Många förfaras över att man kan hänga ut sin mamma på det här sättet, men många andra menar att det är en sund reaktion på att själv ha blivit uthängd under hela sin barndom.
Jag ställer mig till gruppen som anser lite anser att ”som man bäddar får man ligga”. Wahlgren har gjort sig berömd på att exploatera sina barn och bjuda in medier i sitt hem för att visa hur bra hennes uppfostringsmetoder fungerar. Då får man vara beredd på att ens barn svarar med samma mynt.
Dessutom är min egen, högst personliga åsikt (som förvisso delas med ganska många andra), att Wahlgrens metoder innebär allvarliga övergrepp på barnens integritet och rättigheter. I exemplet ovan är det tydligt att Anna inte accepterar att barnet äger sin egen kropp och alltid har rätt att säga NEJ när något känns dåligt och dumt, precis som alla människor har. Jag tror därför att det är bra att det visas en annan sida av hennes ”undermetoder” så att föräldrar kan förstå att allting inte är svart och vitt. Ja, barnet kanske ger dig pussar eller slutar skrika, men till vilket pris? Och är det ett pris som du är beredd att betala?
