Vissa böcker blir stående i bokhyllan utan att man egentligen vet varför. Mitt stora problem är nog att jag har så svårt att välja bland böckerna i hyllan, så jag brukar börja med att läsa de som inte har hamnat i hyllan än.
Hur som helst behövde jag något kort men ändå verkligen bra en kväll och då letade jag fram Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket. Och ja, det är nog en av de finaste böckerna som jag har läst på länge.
Med en manodepressiv pappa och en mamma som är en ”komplett fruktkaka” är det kanske inte så lätt att vara Morris i alla lägen. Men när han träffar Betty är allting plötsligt lätt, så här skall livet vara!
Det som börjar som något lätt och underbart blir snart komplicerat och jobbigt. Sex, skratt och framtidsvisioner blandas med sönderfall, ångest och tvivel. Det är en stormande och intensiv kärlek som stämmer så väl överens med mina egna minnen från min tonårstid.
”När vet man att det är slut?”
”Kanske när man känner sig mer kär i sina minnen än den man har framför sig?”
Egentligen är inte handlingen så mycket mer än det. De träffas på en fest och nästan direkt tar deras förhållande vid. Vi för följa Morris tankar och får ta del av vissa utvalda ögonblick tillsammans med Betty. Det kan låta knapert, men det är det inte! Ardelius är så fruktansvärt duktig på att skildra känslor och att skapa en viss stämning så hela boken blir en fantastisk läsupplevelse.
Till en början finns alltid valet att vara ensam. Sedan blir det inte ett val längre. När slutade det vara ett val? Vad är det i mig som har slutat att välja dig, som istället har flyttat in i dig så att jag måste vara med dig för att kunna vara med mig själv?
Boken är uppbyggd kring korta prosalyriska episoder som är helt fruktansvärt välskrivna och medryckande. Vid en fösta anblick kan boken verka tunn och innehållslös, men det är den absolut inte. Jag älskar verkligen komprimerade texter som lämnar lagom mycket åt läsaren att fundera kring.
Pappa är manodepressiv. Det betyder att han tatuerar in en runa i högerarmen när han åker till Island; att han börjar röka när han är fyrtiosju; att han ibland ger flera hundra i dricks när han går på restaurang; att han skrattar högre än alla andra och gråter tystare. Men för det mesta betyder det ingenting.
Det här är en bok som jag tror att jag kommer att återvända till många gånger. Det är sorgligt, samtidigt som det inger hopp och det är så träffande att jag ibland ryser! Så, har du inte läst Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket tidigare tycker jag att det är hög tid att du gör det nu.
