Stalins kossor är den första boken jag läser i min Nordiska läsutmaning inför nästa års Bok- & biblioteksmässa. Sofi Oksanen är, precis som Anna i boken, finsk-estniska och det skall finnas vissa självbiografiska drag i Stalins kossor. 2010 vann Oksanen Nordiska rådets litteraturpris och hon är en hyllad debattör i Finland.
Bokens berättar-jag är Anna som under hela sitt liv levt som någon annan. Hon har tvingats förneka sitt estniska ursprung och får tidigt lära sig estniskor är horor i Finland. Hennes mamma gör allt för att Anna inte skall bli klassad som rysshora och trots att hon kanske har goda intentioner leder detta till att Anna förnekar och hemlighåller allt som egentligen är hon. Hon får inte berätta för någon om alla magiska resor till Estland, hon lär sig att dölja sina känslor och det är ingen som misstänker att hon har allvarliga ätstörningar.
I Stalins kossor får vi dels följa Annas liv i Finland och dels får vi följa hennes mamma, Katariina, och mormor Sofias liv i Estland. Mormoderns historia handlar om hur det var att leva under Sovjettiden medan mammans berättelse handlar om hur det är att komma ensam till ett nytt land. Det är alltså tre berättelser som vävs ihop och alla tre handlar om tre kvinnor i väldigt utsatta situationer. Förutom utsattheten är även mat i olika former centralt i kvinnornas liv. I Annas mormors fall är det avsaknaden av mat, i Annas mammas fall använder hon matlagning som någon slags terapi och i Annas liv är det maten som styr allt. Anna har koll på alla kalorilistor, hon vet vad som är lätt att spy upp och hur man håller sig mätt utan att äta. I perioder äter Anna ingenting alls medan hon i andra perioder hetsäter extrema mängder mat för att sedan spy upp den.
Kvinnorna i Stalins kossor har alla komplicerade förhållanden. Katariina är gift med ”finnen” eller ”pappsen” (han blir aldrig nämnd vid namn) som arbetar i Moskva. Snart visar det sig att han gör mer än arbetar på sina resor men Katariina gör allt för att hålla ihop fasaden, även om det betyder att hon själv skall gå under på kuppen. Sofias man är en politisk motståndsman och lever hela tiden under dödshot. Han och hans vänner måste gömma sig i skogen samtidigt som Sofia måste hålla gården i gång och se till att svara rätt på polisens alla frågor om hennes man. Annas pojkvän Hukka kräver svar av Anna som hon inte kan ge honom. Han blir arg på henne när hon inte vet vad hon tycker är skönt. Men hur ska hon, som hela livet tryckt undan alla känslor, veta vad hon tycker om?
Till en början tyckte jag att boken var troligt spännande och bra, men mot mitten och slutet blev fokus på Annas ätstörning så stort att jag blev lite trött på det hela. Jag tycker fortfarande om boken, men det drog ner den en bit. Jag gillar hur Oksanen väver samma olika berättelser till en och jag älskar hennes sätt att skriva.
Jag tycker att det är intressanta teman i boken och jag blir verkligen engagerad i kvinnornas öde. Stalins kossor är ingen vanlig det-är-synd-om-mig-bok utan det är en bok där brännande viktiga frågor diskuteras. Boken är full av samhällskritik och jag tycker allvarligt talat att det är ganska mysigt.
Jag tycker inte att Stalins kossor är lika bra som Utrensning, men den är helt klart läsvärd!
