Lisa Bjärbo har skrivit den fina boken Det är så logiskt alla fattar utom du, hon är aktuell med en serie barnböcker i retroformat (tillsammans med Susanna Hellsing väljer hon ut godbitar från 50-, 60-, 70- och 80-talets bilderböcker) och i vår kommer hennes nya bok Allt jag säger är sant. Det är mycket på gång nu helt enkelt, men Lisa hade ändå tid att svara på lite frågor från oss på Dantes bibliotek.
I vår är du aktuell med en ny bok, Allt jag säger är sant, kan du beskriva den med fyra meningar?
Allt jag säger är sant handlar om Alicia, 16 år. Hon tycker att det är slöseri med tid för henne att sitta och mögla i skolbänken, och bestämmer sig för att hoppa av gymnasiet. Istället tar hon jobb på ett café, där hon får slita med att servera kaffe, torka disk och räkna kassan. Och det är där hon träffar Isak – den grekiske guden som Alicia helst skulle vilja äta med sked.
Du driver bloggen Onekligen, vilka likheter och skillnader finns det mellan dina blogginlägg och dina romaner?
Jag tror att jag skriver med ungefär samma ton och språk både när jag skriver blogginlägg och när jag skriver böcker. Och så tror jag nog att både bloggen och mina böcker kan upplevas som ganska roliga på sina ställen, så där så man skrattar till lite.
När jag hade läst ut Det är så logiskt alla fattar utom du så kände jag mig lite tom och kom på mig själv med att fundera hur det gick för Ester och Johan, saknar du aldrig dem?
Jo! Jag tänker faktiskt rätt ofta på dem. Ibland funderar på vad som hände sedan, när Ester hade sprungit upp för trapporna till Johans lägenhet och boken slutar. Och ibland tänker jag på Ester och Johan som vuxna. Jag undrar hur de blev, liksom. Om de fortfarande känner varandra. Och vad de känner för varandra…
Både Ester och Johan går igenom en hel del i Det är så logiskt… vem av dem sympatiserar du mest med?
Jag gillar dem jättemycket båda två, och känner igen mig själv i båda två också. Men om jag måste välja så tycker jag nog allra mest om Johan. Dels kanske för att det är han som har det jobbigast i boken (jag tycker nog lite synd om honom), men mest för att han är en så himla bra kille. Han kanske inte syns eller hörs mest i världen, men å, vad fin han är under ytan!
Du skriver ju ungdomslitteratur, hur gör du för att skapa en trolig ungdomsskildring?
Jag kommer ihåg väldigt tydligt hur det kändes att vara så där gammal, vad jag tänkte på och upplevde när jag själv gick på högstadiet och gymnasiet. Jag öser ur det, mina egna minnen av hur det kunde vara. Men sedan tror jag inte heller att det inte är så himla stor skillnad. Barn, ungdomar, vuxna – alla är ju människor, bara i lite olika lägen i livet och med lite olika mycket erfarenheter. Jag tycker inte det är så himla svårt att sätta mig in i vad en sjuttonåring skulle tänka i en situation, jag tycker mest att det är roligt.
Vad tycker du är allra roligast med att skriva böcker? Varför?
Jag älskar själva skrivandet, så det är det absolut roligaste. Att få formulera berättelsen i ord och meningar. Sedan är det också vansinnigt kul att få hitta på karaktärerna och vad som ska hända dem. Svårt – men kul.
Och vad är det svåraste? Varför?
Det svåraste är att bli färdig, att inte ge upp när man kommit halvvägs och kört fast.
Om någon litterär karaktär skulle komma och ”hälsa på” i någon av dina framtida böcker, vem skulle det då vara?
Jag vet inte om jag förstår frågan exakt, men jag har funderat på att låta Johan eller Ester från första boken komma tillbaka på ett litet hörn och säga hej i någon av mina kommande böcker. Mest för att jag saknar dem lite…
Finns det något som du aldrig skulle vilja skriva om och varför?
Jag tror aldrig att jag kommer att skriva om övernaturliga varelser eller främmande världar. Det är verkligen inte min grej.
Vilken känsla vill du att dina böcker skall lämna efter sig?
Du vet när man sett en riktigt bra film om människor man verkligen gillat, scener som man skrattat åt, något sorgligt som man gråtit över och ett slut som gör att man snörvlar tillbaka den där gråten och ler för att det känns så fint ändå, och så tänker man att man vill se filmen direkt igen? SÅ! Så drömmer jag om att man ska känna när man läst mina böcker.
Vilken fråga skulle du vilja svara på, men som du aldrig har fått? (Och självklart svaret på den då)
Fråga: Är Alicia i den nya boken lik dig? Svar: Nej! Alicia är mycket modigare och självsäkrare. När hon får för sig att hon vill ha något så går hon bara ut i världen och tar det. Jag är mycket mer lik Alicias bästa kompis Fanny.
Eftersom Dantes bibliotek är en bokblogg så skulle jag vilja att du tipsade om tre böcker som alla borde läsa.
Den besynnerliga händelsen med hunden om natten, av Mark Haddon.
Den allvarsamma leken, av Hjalmar Söderberg.
I taket lyser stjärnorna, av Johanna Thydell.
Vad skulle du inte ens läsa under tvång?
Sagan om ringen. Jag har försökt tre gånger, men kan inte för mitt liv komma in i den och tycka att den är så där fantastisk som alla säger att den är. (Förlåt! Men det GÅR inte!)
