Jag har dragit ut på den här recensionen ett bra tag. Jag var så förbannad när jag hade läst klart boken att jag inte kunde skriva en saklig recension. Jag försökte men det blev mest versaler och arga ord. Två veckor efter att jag har läst ut Skamfläck skall jag försöka formulera mig och få ur mig mina tankar. Ilskan är fortfarande kvar, så det blir nog ett par arga ord i alla fall.
Skamfläck handlar om tre tonåringar som systematiskt blir utsatta av övergrepp ifrån män runt omkring dem. De säljer sina kroppar och männen är inte sena att ”köpa” dem. Kanske ser männen det som en rättvis affärsuppgörelse, men jag ser det som det det faktiskt är: våldtäkt.
Det är överklasstjejen Sandra, som har gått på en av Stockholms finare skolor och på ytan ”har allt” men ändå (eller kanske just därför?) dras in i destruktivitetens mörka rum. Det är Jocke som plötsligt tvingas försörja sin pappa och sig själv på det enda vis som han kan, sälja sin kropp. Det är Nadja som efter att någon har spridit ut en massa nakenbilder på henne känner att hon lika gärna kan använda sin kropp till att få någon slags bekräftelse genom de män som utnyttjar henne och hennes kropp.
Dessa tre ungdomar har en ångest som är så stark och påtaglig att den attackerar mig som läsare. Deras ångest står som en aura kring dem men det är ingen som reagerar. Jag kan inte låta bli att undra var alla vuxna människor i deras omgivning gömmer sig? Även om man som vuxen inte tror att någon som mår dåligt säljer sex så är det de vuxnas ansvar att se att något är fel och sedan kämpa för att ta reda på vad det är. Man kan inte godta ett undvikande ”det är bra” när man ser att det inte är bra. Det är aldrig bättre att låta det bara vara och hoppas att det löser sig självt, det är sådant som driver ungdomar till olika självskadebeteenden. Men det är precis vad vuxenvärlden gör i Skamfläck. Det är några tafatta ”hur mår du?” men inte så mycket mer än det. De vuxna har fullt upp med sina egna kaotiska liv och tänker att det bara är ”en fas”.
Ofta läser man att det är vanliga män som gör sånt här, men det stämmer inte. Det är inga vanliga män som våldtar och förnedrar barn och kvinnor. Vanliga män vet vad som är rätt och fel, vet vad som är moraliskt försvarbart och inte. Det handlar dock inte om några män som lever i utkanten av samhället. Det är män som till synes är normala och funktionella. Som jobbar och har familj. Som tränar knattelaget och som lagar mat. De är någons pappa, granne och arbetskamrat. På så sätt kanske de är vanliga, men de mentalt sett är de allt annat än vanliga.
Skamfläck som är den fristående fortsättningen på 14 år till salu är en stark och äcklig bok. Flera gånger får jag spykänslor av de ingående detaljerna och jag mår riktigt riktigt dåligt genom hela läsningen. Vad är det för män som utsätter barn (ja, det är BARN) för sånt här? Hur rättfärdigar man för sig själv att man våldtar, förnedrar och förstör ett barns liv? Jag förstår verkligen inte, HUR går tankarna?! Jag skulle kunna gissa på att männen i fråga tänker att barnen får trots allt betalt och att de är där frivilligt. Vad de antagligen inte väljer att tänka på är att de sakta men säkert driver barnen mot sin egen undergång.
Det är aldrig någonsin ungdomarnas fel att det finns mäns som inte ser något problem i att använda deras kroppar för att tillfredsställa sina behov. Det finns inget som heter att ”barnen låter männen…” utan det är männen som tar sig friheter som inte är deras. Det är männen som är vuxna, det är deras handlingar som skadar någon annan och det är deras oförmåga att se orsak och samband och skilja på rätt och fel som sätter ungdomarna i den här situationen. Dessa män är ett hån mot alla som har snopp, de sänder ut budskapet att de inte kan tänka rationellt bara för att de råkar vara lite kåta. De sätter deras välbefinnande framför någon annans och jag blir så förbannad så att jag kan explodera.
Skamfläck är en bok som är otroligt viktigt utan att man vill att den skall vara det. Den är väldigt lättläst och det tror jag är en stor fördel, det gör att fler får möjlighet att läsa den. Rent allmänt så tyckte jag dock att 14 år till salu var snäppet bättre. Det blev lite virrigt på vissa ställen att följa tre ungdomar med så lika berättelser, ibland hade jag inte koll på vad som hände vem. Men egentligen är det inte viktigt. Detta är ingen vanlig roman och det är egentligen inte viktigt att hålla koll på ifall det var Nadjas eller Sandras kompis som valde att inte se vad som hände. Så småningom föll ändå alla bitar på plats.
Ja, som sagt. Jag är arg och då blir det en arg recension. Jävla män alltså.
(Jag rekommenderar sajten Inte till salu för alla er som vill läsa mer, känner någon som behöver hjälp eller som själva använder sex för att göra sig själv illa.)
