Dantes bibliotek

I flera år har jag läst Malin Wollins krönikor och bloggar och jag har alltid gillat hennes raka och humoristiska sätt att skriva. När jag läste att hennes krönikor skulle bli en bok tänkte jag direkt att det skulle vara något för mig och jag hade alldeles rätt!

I Malin från Skaftnäs delar de gamla krönikorna plats med en del nyskrivet material och det gör att jag som ”gammal” läsare inte tröttnar. Visst känner jag igen mycket i boken, men det kommer hela tiden någon ny passage som binder ihop krönikorna snyggt.

Det är inte bara bokens titel som alluderar på Vilhelm Mobergs karaktär Kristina från Duvemåla utan genom hela boken drar Malin Wollin spännande jämförelser med hur sakerna som sker i Malins liv hade tett sig i Kristinas liv några hundra år tidigare. Hon tänker sig att på Kristinas tid hade barnen inga leksaker att bråka om, man åt bara rovor till middag var enda dag så det fanns inget ”JAG TYCKER INTE OM DET HÄR, JAG VILL HA TACOOOOOS!” och bäst av allt: det fanns inga hypade inredningstrender back på Kristinas tid.

Malins krönikor är utelämnande och igenkännande även för mig som inte råkar vara småbarnsmamma. Boken handlar om allt från döda män i källaren till ungar som inte kan sitta bredvid varandra utan att starta tredje världskriget till avsaknaden av fiskpinnar i Malins hem till hur många glassar man egentligen får äta i rad.

Ordningen i boken är väl genomtänkt och även om det är enskilda krönikor skrivna vid olika tillfällen så skapar de tillsammans en sammanhängande berättelse. En berättelse där det kanske inte händer något speciellt, det är ingen rafflande intrig som i andra böcker, men samtidigt händer allt. Krönikorna tar inte vid där den tidigare slutade, på så sätt är det ingen sammanhängande växande historia, men det finns ändå en utveckling och en relation mellan dem.

Flera gånger tvingar jag min pojkvän att lyssna på högläsningar ur boken och även om han inte har läst resten av den aktuella krönikan så räcker ett litet citat för att få honom att skratta.Och jag älskar verkligen krönikerformen! Att kunna välja ifall man skall läsa boken från pärm till pärm (vilket jag nog rekommenderar vid första genomläsningen) eller att bara ta upp boken och öppna på valfri sida och läsa en krönika i språnget – underbart! Dessutom har Malin ett verkligt träffande, fascinerande och eget språk och som ni alla vet är språket viktigt för att jag fastna för en bok.

Bokens stora förtjänst är att det inte bara är roligheter staplade på varandra, sånt kan få mig att spy. Alla Malins krönikor är inte roliga. Många av dem är allvarliga, upprörda och förbannade, men en sak har de gemensamt – de är jäkligt kvicka! Jag håller inte med om allting som Malin tycker, jag blir faktiskt ganska upprörd på henne ibland, men det är ju precis så det skall vara. Jag hade allvarligt talat blivit ganska rädd för mig själv om jag hade läst en bok fullproppad med åsikter och hade köpt alltihop. En sådan bok finns inte.

Jag kan tänka mig att Malin Wollins bok kommer bli en av dem som jag förvarar inne i badrummet för att ha något roligt och tänkvärt att läsa när jag ligger i badet.

(För övrigt hittar ni Malin Wollins blogg Fotbollsfrun här)