Dantes bibliotek

Söndag, och jag firar min första lediga dag på två veckor med att göra absolut ingenting. Jag har hittills hunnit somna på soffan inte mindre än två gånger på fem timmar – det är en sån dag.

Igår innan jobbet kunde jag dock inte hålla mig riktigt, utan sprang till närmaste bokhandel och köpte den minst sagt uppmärksammade antologin Happy, happy – en bok om skilsmässa till ett hutlöst överpris (tack gud för internetbokhandlar). Hur som helst så förutsätter jag att ingen av er har kunnat missa debatten som den här boken har gett upphov till. En berättigad sådan, absolut, för som redaktörerna Maria Sveland och Katarina Wennstam påpekat mängder av gånger så är skilsmässa ett laddat fenomen på flera sätt.

Reaktionerna på boken har inte precis varit överdrivet positiva, åtminstone inte de debattartiklar och inlägg som jag har noterat under veckan som gått. Mest upprörd blev jag dock över Sara Skyttedal från KDU, som uttryckte sina åsikter kring skilsmässa i gårdagens Göteborgsposten. Hon förespråkar kärnfamiljen som institution och menar att samhället kan förhindra skilsmässor bland annat genom att ”stärka familjernas ekonomiska situation” och ger frivillig sambeskattning som exempel på hur man kan göra detta.
Dummare förslag har jag sällan läst, och jag skulle kunna skriva sida upp och sida ner om det här: jag avstår för er skull, och för att inte komma ifrån ämnet ännu mer.

Faktum är hur som helst att debatten kring Happy, happy är livlig från båda sidor, och enligt min åsikt, oerhört intressant. Kärnfamiljens vara eller icke vara, och en kvinnas rätt att lyckas på egen hand utan en man vid sin sida, är klart högaktuella ämnen.

Jag är skilsmässobarn utan några större problem och har lyckliga föräldrar på varsitt håll. Mycket som mina föräldrar gjort har jag ifrågasatt genom åren, men aldrig deras rätt att välja sina egna liv. Dessutom (delvis tack vare min utbildning) är jag oerhört intresserad av debatten kring familjen som en samhällelig institution. Så, som ni väl kan gissa, så har jag redan tagit ställning, men jag ser ändå fram emot att läsa klart boken. Den är viktig, och jag tror att den behövs. Om inte annat för att öppna ett öga eller två, här och var. Och sen får KDU tala hur mycket de vill om sin strävan efter ett försvunnet Sverige.