Dantes bibliotek

…och råkade läsa två böcker i ett svep, ungefär. Så jag tänkte att vi kör någon sorts snabbrecension av båda.
Hur som helst. Jag köpte ju Se dig inte om! på en liten skoaffär (…) på Öland. Tänkte att ”hurra, den här verkar bra!”. Och Karin Fossum har ju fått fin kritik för många böcker, det har till och med jag som inte läst henne tidigare noterat.

Se dig inte om! handlar om femtonåriga Annie Holland, och mordet på henne. Annie hittas avklädd men i princip orörd vid en tjärn utanför ett litet norskt samhälle, där alla känner alla och framför allt, där alla älskade henne. Det blir upp till poliserna Konrad Sejer och Jacob Skarre att luska ut vem som har gjort Annie illa, och varför.

I Den som älskar något annat har vi förflyttat oss ett par böcker i serien, och tio år framåt i tiden. Fortfarande är det radarparet Sejer och Skarre som är aktuella, men här har intrigen lyft sig någon nivå. En liten pojke hittas död och utnyttjad i skogen av ett barnlöst gift par ute på sin söndagspromenad. Genast drar jakten på en tidigare ostraffad pedofil igång, och parallellt med utredningen får vi följa den skyldige och hans tankar efter det som inträffar, samt hur paret som fann pojken kommer vidare med sitt liv efteråt.

So far so good. Standardupplägg med standardpoliser – den lite äldre kommissarie Sejer och den yngre Jacob Skarre som lär av sin kollega. Några mordfall som verkar smått omöjliga att lösa. Det är underhållande, men inte precis nyskapande.

Jag har många gånger hört och läst att Karin Fossum är en mästare på att beskriva människor och mänskligheten i stort, och att det är just det som ger hennes deckare det där ”lilla extra” – det kanske bara är jag, men jag känner inte igen beskrivningen. Visst finns det detaljerade personporträtt, men de liksom sticker mig i ögonen av olika anledningar. I Se dig inte om gör Fossum en nästan löjligt stereotyp beskrivning av invandrarfamiljen på gatan, och en av huvudpersonerna i boken är Raymond med Downs syndrom, som upprepande gånger beskrivs på ett ganska stötande sätt. Jag försökte bortförklara med att boken är skriven i slutet av 90-talet, att attityder kan ha förändrats och ja, ni vet. Men i Den som älskar något annat är hon igång igen med den passiva kvinnan under sin dominante man, kommissarie Sejers filosofier kring pedofili utan några egentliga underlag, och diverse vansinniga beskrivningar.

Jag vet att det är fiktion. Jag vet att Karin Fossum inte själv behöver stå för en del av de åsikter som jag känner att hon förmedlar i sina böcker – men någonstans tycker jag att man även som skönlitterär författare får ta någon sorts ansvar. Och jag gillar inte tonen i Fossums böcker riktigt. Tyvärr, får jag väl säga, för själva historierna är förutom det ganska bra. Jag har tre böcker kvar, så jag ska ge henne en chans till ändå, så får vi väl se om jag ändrar uppfattning.

Vad tycker ni, blir ni också upprörda över sånt här när ni läser, eller är det bara jag?