Konceptet här blir lite samma som förra gången: jag har läst ytterligare två av Karin Fossums böcker, och ni får mina tankar kring dem serverade lite huller om buller.
Hur som helst, först ut var Den onda viljan som är den nionde boken om kommissarie Konrad Sejer. Läsaren får vara med om en mörk natt vid en sommarstuga i den norska skogen, där en ung man plötsligt reser sig upp i båten som han delar med sina två bästa vänner, och hoppar i vattnet. Han kommer aldrig upp, och vännerna försöker aldrig hämta upp honom. Direkt kokar de ihop en historia för att förklara det inträffande för polis och föräldrar, och sedan är vi mitt uppe i en berättelse vars kärna återfinns sex månader bakåt i tiden.
Döden skall du tåla är bok nummer tio i serien, och enligt mig den bästa (av det jag läst hittills, vill säga). Invånarna i ett litet samhälle skakas av vansinniga dåd – ingen dör, men det är någon som leker med döden. Konrad Sejer och Jacob Skarre kan inte få klarhet i vem det som driver med sina medmänniskor, men sjuttonåriga Johnny vet vem och varför.
Intrigmässigt är dessa titlar något bättre än Se dig inte om! och Den som älskar något annat som jag kritiserade lite förra gången. Framför allt Döden skall du tåla är spännande och intressant, men alltså… Där slutar det positiva, är jag rädd. Jag har fortfarande fruktansvärt svårt för Karin Fossums generaliseringar och fördomar! Jag har försökt tänka att det kanske är ett medvetet val från hennes sida – ni vet, belysa stereotyper och på det sättet få reaktioner – men jag misstänker starkt att så inte är fallet. Det är något med den övergripande tonen i hennes böcker som stör mig något så enormt att jag kommer bort mig i handlingen hela tiden.
I Den onda viljan beskrivs den klassiska ”psykiskt sjuka” patienten, en schablonbild som väl ändå måste ha försvunnit år 2008, när den här boken är utgiven? I Döden skall du tåla möts jag av citat som:
”…hunden var som de flesta kineser värdig, reserverad och tålmodig.”
”Det fanns de som hävdade att man inte kunde skylla mödrarna för allt elände som drabbade deras barn. Men det höll han inte alls med om. Man kunde skylla en hel del på modern. Barnet var utsatt för hennes nycker, hennes raseri och hennes förtvivlan, hennes bitterhet och hennes brister. Och det var utsatt för sin fars förtvivlan, sin fars frånvaro och sin fars brist på deltagande.”
Dessutom får vi träffa den thailändska hushållerskan som jobbar svart hos en gammal man, och vi får fina beskrivningar av ”socialfallen”.
Nä, vet ni vad. Jag blir galen! Fullständigt! Det här förstör hela böckerna för mig, och jag vet inte om det är jag som är överdriven, eller kanske missförstår Fossums intentioner, eller om jag helt enkelt har lite rätt.
Vad tror ni, och vad tycker ni? Tar jag i för mycket eller finns det något befogat i min kritik?
Ni som har jobb där ni har mycket kundkontakt kanske vet vad jag pratar om. Framför allt om nämnda kunder är väldigt speciella. Eller fruktansvärt dryga. Eller kanske rent av så otrevliga att man blir lite paff ibland.
