Jag skulle säga att Jag skulle vara din hund… är en intressant blandning av brev- och kärleksroman. Ellen Key och Urban von Feilitzen blir handlöst förälskade i varandra, men eftersom Urban redan är gift så har deras relation ingen direkt framtid. Ellen inser detta ganska snabbt, men kan ändå inte sluta hoppas på att Urban en dag skal lämna sin fru för att komma och leva med henne. Genom en hel drös med brev får vi följa Ellens vacklande hopp, som ständigt pendlar mellan en trofast säkerhet om att Urban till slut kommer att bli hennes och avgrundsdjup insikt om att hon kommer att få leva sitt liv utan den man som hon så högt äskar.
Under tiden som romansen pågår pendlar jag mellan att vara arg på Ellen som utsätter sig själv för all den smärta som relationen skapar och mellan att vara fly förbannad på Urban som får Ellen att tro att det en gång skall bli de två.
Om intrigen i Jag skulle vara din hund… hade stannat vid romansen mellan Ellen och Urban så hade det varit en ganska platt roman som jag inte alls hade uppskattat. Men Anneli Jordal är skickligare än så. Invävt mellan alla brev får läsaren verkligen lära känna Ellen som den radikala kvinna hon är. Trots att hon flera gånger mår så dåligt att hennes omgivning fruktar för hennes liv kommer hon alltid tillbaka med bravur. Genom boken får vi träffa en hel hög intressanta kvinnor vars öden Ellen engagerar sig i och kring och jag blir verkligen glad av alla dessa starka kvinnor.
Det är många kända personer som figurerar i Ellens liv. Bland annat blir hon väldigt nära vän med Victoria Benedictsson och ibland är det svårt att avgöra vilka intentioner alla karaktärer har. Det känns nästan som om Victoria ibland ser på Ellen som något mer än en nära vän, men Jordahl lämnar inga klara svar utan allt vi får är några mystiska antydningar som får min fantasi att skena. Ett verkligt underbart författargrepp!
Anneli Jordahl har ett väldigt intressant språk. Det är korta meningar utan subjekt blandat med långa utsvävande monologer och det blir så häftigt att läsa! Ibland är jag inte riktigt säker på om texten tillhör Ellen eller någon annan vilket gör att läsningen blir väldigt spännande.
