Dantes bibliotek

Helgonet är den fjärde boken i Carin Gerhardsens Hammarbyserien, där vi tidigare har kunnat följa bland annat poliserna Conny Sjöberg, Jamal Hamad och Petra Westman genom absurda mordfall och personlig dramatik. Helgonet föregås av Pepparkakshuset, Mamma, pappa, barn och Vyssan Lull.

Först och främst måste jag klargöra att jag öppnade den här boken med stora förväntningar. De tidigare titlarna i serien är några av de bättre kriminalromaner jag läst sedan jag började intressera mig för genren, det något klichéartade upplägget till trots (ja, vi har läst om poliser med personliga problem ett par gånger förr, men det betyder inte att det inte kan vara intressant igen).

I Helgonet får vi följa huvudpersonerna när de försöker ta reda på sanningen kring en uppsatt och respekterad man och omständigheterna kring mordet på honom, mitt ute i villaidyllen utanför Stockholm. Spåren börjar i närområdet, för att sedan fortsätta vidare ut i Sverige och världen. Intrigen i Helgonet är klart spännande då och då – men inte i närheten lika bra, intelligent och nagelbitarnervöst som i Gerhardsens tidigare böcker. Och skillnaderna slutar inte där. Det jag framför allt älskat med Hammarbyserien är djupet hos karaktärerna, både poliser och övriga. Flera gånger har läsaren fått följa med ner i djupet av människan, och fått se dennes inte alltid så smickrande drag. Det märks att Gerhardsen försökt förmedla denna känsla även i sin senaste bok, men för mig räcker det inte hela vägen. Karaktärerna faller i många fall platt, och jag som läsare blir inte alls lika berörd eller engagerad.
Föregående bok i serien, Vyssan lull, lämnar flera lösa trådar som jag trodde skulle knytas ihop i nästa bok, och därför har jag väntat, väntat, väntat på Helgonet. Och visst får vi veta vad som skett med alla huvudpersonernas små personliga kriser, men inte förrän sent i historien, och bara i förbifarten.

Överlag är Helgonet ingen dålig bok. Ingen dålig kriminalroman heller. Den är bara inte riktigt lika bra som sina föregångare, och det är synd. Historien lämnar mig samtidigt som jag slår ihop pärmarna, och jag längtar inte riktigt lika mycket efter nästa bok längre – men jag har inte gett upp hoppet helt.