Dantes bibliotek

Jag älskar långa titlar och där kammar herr Schulman onekligen hem några poäng med sin Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött.

Jag vet att många människor älskar att hata Alex Schulman, men jag tillhör inte dem. Jag tycker helt enkelt ingenting. Jag kan inte minnas att jag har läst några av hans krönikor, jag vet inte om jag har sett honom i något program, hans blogg har jag bara klickat mig förbi någon gång och jag har inte läst Skynda att älska.

Trots att jag inte hade några tankar om Alex Schulman på förhand märkte jag att jag gick in i läsningen med viss skepsis, är det hans sätt att få människor att bli upprörda som har banat väg för hans författarkarriär?

Till min glädje visade det sig inte vara så, Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött fick mig visserligen att känna en hel del, men då framför allt glädje och lycka. Schulman kan skriva och även om boken mest är som ett långt blogginlägg så blir det aldrig trivialt eller barnsligt.

Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött känns som en ärlig och rak berättelse om än något kort och ihopdragen. Det är en lättläst roman utan några direkta utsvängningar, menjag fastnade i den direkt. Vad som skulle bli en tjugo minuter i vårsolen utvecklade sig till två timmars intensivt läsande.

I bokens början separerar Alex och hans dåvarande fru och Alex finner sig på ett ställe i livet som han inte riktigt vill vara. Han super bort nätterna för att slippa tänka och känna. Han betraktar sig själv utifrån och skäms, men kan ändå inte göra något åt sin situation. Tills han träffar Amanda. Amanda som är helt perfekt, så perfekt att han knappt vågar prata i närheten av henne för att avslöja att han inte är henne värdig.

”Det är väl fint om du har träffat en tjej.”
”Ja. Enda problemet är… att hon inte riktigt har träffat mig ännu, om man säger så.”

Trots Alex tvivel blir han och Amanda snabbt tillsammans. Sakta men säkert blottläggs Alex och Amandas relation och det visar sig att hon är precis lika rädd och orolig som han är. De inser att de egentligen kanske inte är det bästa paret, då de riskerar att ta död på varandra med deras underbara förmåga att måla upp skräckscenarion inför varje liten grej. När de sedan blir gravida blir deras oro inte det minsta bättre. Allt som kan hända kommer att hända deras bebis, det är inget snack om saken.

Egentligen är det inte mycket mer handling än så. Det kan låta platt och tråkigt, men det är det absolut inte! Schulman målar upp varje liten händelse med sådan iver och med så mycket känslor och det blir så otroligt privat, på ett distanserat vis. Vi får reda på att de blir gravida efter att ha varit tillsammans i sex veckor, man anar att det inte är planerat, men sen är det inte mer än så. Det är inga smaskiga detaljer och det är så härligt. Jag får inte mer än vad jag vill ha.

På många ställen är Alex väldigt komisk i sina beskrivningar. Jag kan inte hålla mig för skratt när det under en intervju samlas en hel drös ungar runt Alex för att få hans autograf. När reporten sedan frågar dem vad som är så bra med Alex Schulman kommer det fram att de inte riktigt har någon koll på vem han är, mer än att han är känd. Alex verkar hamna i den ena dråpliga situationen efter den andra och han beskriver det verkligen fint.

Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött är en underbar kärleksförklaring till Amanda och till livet och den lämnar mig med en mysig känsla.