Dantes bibliotek

Jag vet inte riktigt vad det är med mig och ungdomslitteratur, men ibland känns det lättare att vaska fram de riktiga pärlorna där än i den övriga litteraturen. Ungdomslitteratur är tydligen lite utav min nisch. Hur som helst, nu har jag hittat en ny liten pärla, Vad mina vänner inte vet.

Egentligen tar boken inte upp något nytt, det är kärleksproblem, familjeproblem och vänskapsproblem om vart annat. Men det underbara är att varje kapitel är en egen liten dikt skriven på fri vers.  Det är en bok proppfull med tonårstankar, men Sonya Sones behöver inte en massa utfyllnadsord. Det är rakt och ärligt och jag älskar verkligen att behöva läsa mellan raderna för att få ihop berättelsen. Bokens huvudperson, Sophie, är otroligt krass och utelämnande och flera gånger skrattar jag rakt ut åt hennes tankebanor.

När Rachel får det
kallar hon det att rida på bomullsponnyn.
Grace kallar det att surfa på den röda vågen.

Men jag föredrar
att tänka på det som en
omladdning av mitt äggproduktionssystem.

Vad mina vänner inte vet är en dagboksroman där texten ibland verkar tillkomma samtidigt som händelserna och det gör att jag blir otroligt fast i läsningen, jag känner mig nästan delaktig. Sophie, som alltså är den som för dagbok, är i bokens början tillsammans med Dylan och hon är den lyckligaste tjejen i världen. Ända tills hon plötsligt inte är det. Vad hände och hur hände det? Kan man verkligen bara sluta vara kär i någon sådär? Är det något fel på Sophie och varför börjar den där killen på Internet uppvakta henne just nu?!

Sophie börjar plötsligt få upp ögonen för Murphy, som är skolans ärketönt. Han måste ju känna sig hemskt ensam och utanför och antagligen har han aldrig blivit kysst heller. Murphy tar upp mer och mer tid av Sophies tankar, men absolut inte på det sättet, hon tycker ju bara synd om honom för att han inte har några vänner. Hon har ju fullt upp med att lista ut vem den där mystiskt killen på maskeradfesten var, för att inte tala om att hon hela tiden måste tänka sig för innan hon säger något till hennes nästintill manodepressiva mamma. Sophie vet ju att mamman är känslig, så varför glömmer hon av sig hela tiden. Hon måste ju se till att mamman håller sig flytande och inte stänger in sig i källaren igen.

Jag hatar henne.
Men jag hatar att hata henne.
Jag hatar det.

Vad mina vänner inte vet är en utav de bästa ungdomsböckerna som jag har läst på länge och jag längtar efter att sätta tänderna i nästa del, Vad min flickvän inte vet. Däremot blev jag lite besviken på baksidestexten. Jag tycker att den är missvisande och lite avslöjande. Den får det att verka som om hela boken kretsar kring hur Sophie skall berätta för sina vänner att hon har lärt känna Murphy, när hon egentligen inte gör det förrän i slutet av boken. Det är så mycket annat som man kunde ha tagit fasta på och jag tycker att det ger boken en lite orättvis läsanvisning. Dessutom tycker jag att den engelska titeln, What my mother doesn’t know, är mycket bättre. Sophies tankar kretsar mer kring vad hennes mamma vet och inte vet än kring vad vännerna vet.