RSS
 

Arkiv för mars, 2011

Vi har så korte armar

31 Mar

Under vår vistelse här på Voksenåsen i Oslo har vi fått tillfälle att gå på Vi har så korte armar Det norske teatret som är en teater där nynorska är det som gäller. Länge har jag haft en rädsla för nynorska, jag har tänkt att det är krångligt och svårt och har hävdat att bokmål är det som gäller för mig, men nu har jag behövt tänka om! Jag hade inte stött på så mycket nynorska tidigare, vi har läst lite texter och en gång haft en försläsare som talade nynorsknära dialekt, men mer än så har det inte varit.

De senaste veckorna har vi blivit matade med bokmål och eftersom jag inte har haft det minsta svårt att förstå det har jag helt enkelt tänk att nynorska är det som är lurigt. Efter teatern visade det sig att jag hade varit en av de som i stort sätt hängde med på allt, då blev jag lite stolt! Jag tyckte att uttalet var mer likt svenska och har man väl lärt sig lite småord (jag blir eg, er blir dokker osv) så är det ett sjukt mysigt språk!

Hur som helst så var Vi har så korte armar riktigt riktigt bra, jag känner att jag har gått på en massa givande och rolig teater det senaste! Föreställningen kretsade kring Liv och Ølgjer som precis har flyttat från byn till staden. Föreställningen hoppade rätt mycket i tid, ena stunden kunde det utspala sig i nutid, på campusområdet, för att i nästa sekund utspela sig flera år tidigare hemma i byn. Skådespelarna använde små medel för att visa på tidsändringen, det kunde vara ett par solglasögon, ett halsband eller en handduk runt huvudet som berättade i vilken tid vi var.

Ølgjer var mobbad när han var liten och tydde sig till religionen för att få tröst. Liv var då vän med hans syster, men ingen utav dem sa ifrån när de ”tuffa killarna” var elaka mot Ølgjer. Deras rädsla för att själva bli utsatta var allt för stor. När de sedan flyttar till stan inser Liv att hon är förälskad i Ølgjer, men allt han kan tänka på är sina djupa romaner och att lyckas få till den perfekta konsonantdikten, något som Liv inte alls förstår sig på.

Förställningen var väldigt humoristisk och varm, men den skildrade även utanförskap och olycklig kärlek. För att trösta sig super sig Liv full och har sex med en massa män när hon egentligen vill vara någon helt annanstans.

Det är bara fem skådespelare med i förställningen, men det är långt fler karaktärer. Liv och Ølgjer spelar alltid sig själva, men de andra växlar mellan flera olika roller. Killkompisen går från kompis till pappa till ragg till mobbare och det är helt underbart! Jag älskar uppsättningar där man vågar leka med tid och personer och det gör man verkligen här.

Under den obligatoriska ”teaterölen” förstod jag att de flesta av oss verkligen fastnade för Liv och Ølgjers öden och jag tror inte att det var någon som var besviken. Så om du skall till Oslo inom den närmsta framtiden så bör du gå och se Vi har så korte armar!

(Förresten, föreställningen är baserad på en roman av Olaug Nilssen som verkar väldigt spännande, den finns här!)

 
Inga kommentarer

Publicerat i Teater

 

Författarträff

30 Mar

För ett tag sedan läste jag Kärlek av Hanne Ørstavik, det var en sorglig men väldigt bra bok. Igår fick min klass (samt gruppen från Karlstads lärarutbildning) träffa Hanne för ett två timmar långt samtal. Det var en otroligt fascinerande kvinna som bara gjorde att jag tyckte om boken änne mer. Hon fångade verkligen oss alla med sin charm, impulsivitet och eftertanke.

Så fort Hanne fick en fråga så tog hon sig verkligen tid att svara på den. Hon stod tyst en bra stund, funderade på vad hon skulle svara och sen var det som om någon hade satt igång en duracellkanin.

Hanne berättade om hur boken Kärlek kom till då hon inte blev beviljad medlemskap i Norsk författarförening, vilket gjorde att hon först hamnade i en depression men sen bestämde sig för att visa de jävlarna!

Hon berättade om sin bok Prästen och läste även långa stycken ur den, den verkar väldigt intressant den med.

Tyvärr hade inte gruppen från Karlstad läst något av henne, men de verkade uppskatta besöket ändå. De går bara sin första termin på utbildningen och har inte ens läst någon norska, så de känner sig nog lite bortkomna.

Efteråt verkade det som om alla som jag pratade med hade blivit lite småkära i den lilla kvinnan med den tunna rösten och vi var en stor grupp som kände oss tvungna att ta en sväng förbi bokhandeln för att skaffa lite fler böcker av henne.

 

Förklaring

24 Mar

Hade tänkt att fixa lite tidsinställda inlägg inför min Nordenturné (skall till en vän i Danmark i helgen och till Norge med skolan på måndag), men så fick jag reda på att en väns bror är spårlöst försvunnen. Så istället för att skriva om böcker har jag gått skallgång, oroat mig och börjat att tappa hoppet. Vi är nu inne på nittionde timmen utan att ha hört något alls ifrån honom och om jag mår dåligt över det är det antagligen ingenting i jämförelse med hur hans familj mår. Stackars, stackars människor.

Det är med dubbla känslor som jag åker ifrån Göteborg. Och jag hoppas att ni har överseende med en bristande uppdatering.

(Bor du i Göteborg så håll gärna ögon och öron öppna. Här och här kan ni få information om Tonys mystiska försvinnande.)

 

Heliga Johanna från slakthusen

23 Mar

Igår var det då äntligen dags att se Heliga Johanna från slakthusen Folkteatern här i Göteborg. Vi var nio stycken från min klass som gick, så våran Sanna hade en egen liten fanclub på läktaren. Sanna var en del i den väldigt duktiga kören och det var så skoj att se henne!

Heliga Johanna från slakthusen utspelar sig i ett Chicago härjat av svält, arbetslöshet och misstro. Inom köttindustrin råder totalt kaos och produktionen har avstannat helt, vilket leder till att arbetarna inte kan få sina löner. Johanna, som är med i frälsningsarmén, tror att hon genom att sprida sin tro på Gud kan hjälpa arbetarna.

Johanna marscherar in till de pampiga cheferna och kräver ändring, vilket också lovas gång på gång, men utan att något egentligen sker. Vi får se hur arbetarnas (som gestaltas av kören) hopp återvänder, men gång på gång rycks ifrån dem igen. Till slut ser de ingen annan lösning än att ta till våld, vilket Johanna opponerar sig emot. Gud kommer att hjälpa dem. När till och med Johannas hopp börjar sina då inser man att lägget är riktigt allvarligt…

Heliga Johanna från slakthusen har en spartansk scenografi, det är bara brungråa betongväggar och en en bänk på scen, men använder sig av en massa häftiga effekter. Ibland visas Johanna på en stor projektorduk i bakgrunden, ibland använder de mikrofoner och megafoner för att förstärka, det står en orgel längst väggen som används flitigt, kören försvinner plötsligt ner i marken… Något annat som var riktigt imponerande var hur hur tre av köttindustrins höjdare sa allting i kör och de upprepade gärna vad någon annan hade sagt, det gav en häftig effekt!

Det var några i vår grupp som tyckte att handlingen var lite väl ensidig och de kände också att de inte fick några sympatier med Johanna, men de allra flesta av oss gillade verkligen föreställningen. Det var en häftig mix av sång, ljus och ljud. De hade inte kunnat sätta upp den vid en bättre tidpunkt, dagens finanskris känns minst sagt närvarande vilket gör att man ibland satte skrattet i halsen.

 
Inga kommentarer

Publicerat i Teater

 

Recension: Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag (Sara Ohlsson)

21 Mar

Från det att jag först fick boken med den underbara titeln Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag i min hand kunde jag inte släppa taget om den förrän den var utläst. Vilken helt fantastisk ungdomsbok!

Allting börjar med att John, världens mest perfekta pojkvän, dumpar Olivia och uppger som enda anledning att hon är för ung. De har varit tillsammans i tre hela år, bor i stort sett tillsammans, och han upptäcker nu att hon är sjutton och han tjugoett?! Olivia kan till en början bara tänka på helt ovidkommande saker, som att hennes nya bh skulle ha räckt till fyra kilo godis, fem flaskor fulvin eller sextio paket nudlar (mat för tre hela månader!) eller att matkassen står i hallen och blir förstörd. Går det verkligen att frysa om upptinade fiskpinnar och hur lång tid tar det innan mjölk surnar?

När det börjar sjunka in att John faktiskt har lämnat henne vänds hela Olivias tillvaro upp och ner. Hon vet inte vem hon är utan John vid sin sida och hon tvivlar på att hon ens vill veta vem hon är. Hon är fast övertygad om att hon inte kan leva utan honom och tillsammans med bästa vännen Emma, som för övrigt är tillsammans med Johns bror, startar hon en hemlig kampanj för att vinna tillbaka sitt livs kärlek.

Hon gör det ena tappra försöket efter det andra, men börjar så småningom fundera på ifall det verkligen är så att hon vill bli tillsammans med John igen. Visst hade det varit bra så till vida att de kunde gå på pardejt tillsammans med Emma och brodern, men mer då? Plötsligt upptäcker Olivia att det finns så mycket annat att upptäcka. Så många andra kroppar att dansa tätt intill och så många killar som faktiskt kan lyckas få henne att komma när de har sex.

Olivia äcklas av sig själv och vad hon har blivit. En riktig slampa. Allt som behövs är något glas vin och sen raggar hon upp kille efter kille. Dagen efter har hon ångest, men när hon hånglar eller har sex så mår hon riktigt bra. Till slut behövs det inte ens alkohol för att hon skall ha sex och i takt med att Olivia slutar med sitt självförakt börjar ryktesspridningen. Olivia får ta mycket skit av de enkla anledningarna att hon råkar vara lite kåt, singel och gör något åt situationen.  Det konstiga är att Danijel, som har precis lika mycket sex som Olivia, inte alls får någon skit för det han gör… Varför kan det inte bara få vara så lätt som Danijel säger, att man ska skratta när man är glad, skrika när man är arg och ligga när man är kåt? Eller rättare sagt, varför kan det inte bara få vara så lätt för Olivia med?

En stund var jag rädd att jag skulle tvingas omvärdera min åsikt om den här fantastiska boken, och bara tanken gjorde mig arg. Att skriva en så bra bok och sedan förstöra den?! Men Sara Ohlsson parerade mina känslor och jag bara älskar att den inte slutar varken klyschigt eller uppenbart. Däremot blir jag faktiskt lite upprörd, var fanns den här boken när jag var yngre? Om någon hade stoppat den i min hand då kan jag lova att den hade gått runt i hela min klass. Vi tjejer behöver någon som talar om för oss att våran sexualitet är precis lika mycket värd som killarnas och killarna behöver någon som talar om för dem att tjejer tänker precis lika mycket på sex som de gör. Det tar nog bort en hel del press ifrån båda grupperna.

Jag älskar inte bara boken för att den tar upp tjejers kåthet, utan underbara Olivia är dessutom väldigt nära vän med en kille, utan att det finns någon attraktion mellan dem! Sara Ohlsson hade mig från första sidan och det faktum och boken delvis utspelar sig i Byxelkrok på Öland där vi brukar spendera långa sköna veckor i min pojkväns familjs sommarstuga gör ju inte saken sämre direkt!

Texten är kort, intensiv och träffsäker. Det finns inga onödiga utsvängningar men det är ändå så fullproppat med känslor och tankar. Vissa tankemönster är skrämmande lika mina egna och det gör väl att jag uppskattar boken ännu mer. Det verkar som om det lilla förlaget Gilla böcker verkligen är något att räkna med  när det kommer till bra litteratur. Ni minns väl alla Här ligger jag och blöder och Ju fortare jag går, desto mindre är jag som även de var helt underbara?

 

 
2 kommentarer

Publicerat i Recensioner

 

God morgon lördag

19 Mar

Något av det härligaste som finns är att smyga upp innan resten av hushållet vaknar, norpa åt sig morgontidningen, koka en kopp te och sätta sig i närheten av ett soligt fönster och bara njuta av morgonen.

Idag är det lördag, om någon nu skulle ha missat det, och det innebär att DN har en hel bilaga som kallas för Boklördag, det är nog min favorit! (Vi har delat upp det så smart så jag har GP hemma hos mig och Jonas har DN, kan ju inte bli bättre.)

Artikeln som jag fastnade mest för var David Lagercrantz gör upp med sin far. Jag tyckte den var intressant av två anledningar, dels har jag funderat lite över det här att Olof Lagercrantz var så fascinerad av andras livsöden, medan man vet så lite om hans egen uppväxt och dels har jag en vän som är (avlägset) släkt med båda dessa Lagercrantz och det gör ju så klart det hela än mer intressant!

David planerar hur som att skriva en bok om hur Olofs uppväxt var, han är tydligen trött på glorifieringen av sin far och säger sig vilja göra upp med denna hjältebild. Olofs uppväxt skall ha varit kantad av många stora sorger, hans syster tog livet av sig, hans mor blev lobotomerad och alla hans syskon skall ha haft några psykiatriska problem.

Jag kan tycka att det är trevligt med en nyanserad bild av mäster Olof, men sätter mig lite emot gottandet av andra människors problem. Olof valde ju själv att inte skriva om sin uppväxt och jag kan tänka att det fanns rimliga skäl till det. Vem är då den här David kommer och skor sig på att 1. hans pappa var en av Sveriges största författare och 2. att hans pappa hade en trasslig bakgrund? Jag tycker det luktar lite som om han vill göra sig ett namn enbart på grund av sin far och det känns lite orättvist.

I övrigt var Hur många lingon finns det i världen en riktigt bra film! Jag skrattade och grät om vart annat och jag gick ifrån biografen med en underbar känsla av tro på mänskligheten. Jag var arg när filmen tog slut, jag hade så gärna följt det underbara gänget i en timma eller två till.

 

Fullt upp

17 Mar

Imorgon skall jag och mannen på bio, Hur många lingon finns det i världen har premiär och vi hade ett par biopresentkort liggandes hemma. Eftersom resten av helgen består av jobb, plugg och middagar tänkte vi i alla fall ägna fredagen åt varandra. Jag ser fram emot filmen hur mycket som helst. I somras var vi och såg delar av glada Hudikteatern när de var på Kulturkalaset här i Göteborg och jag skrattade så jag grät, det var verkligen helt underbart.

På tisdag skall jag och ett gäng från min klass gå på Heliga Johanna från slakthusen där en av våra duktiga kursare är med. Det skall bli riktigt kul!

Utöver att jag är kulturell så det skriker om det står det ganska still på bokfronten. Jag kämpar med kursböcker om våra kära grannspråk och den enda skönlitterära boken jag läser just nu är även den en kursbok, Ut och stjæle hester. Det tar sådan tid att läsa litteratur på norska så jag vågar inte ge mig på någon annan bok av rädsla för att helt överge Ut och stjæle hester.


 

Tekniskt stök

15 Mar

Hallå där!

Vi har precis bytt till ett nytt tema som ni kanske ser. Vi vet inte riktigt om det känns bra med de nya kläderna ännu, så vi får se om det förblir såhär eller förändras under de kommande dagarna. Det gör också att en del gamla inlägg ser lite konstiga ut nu när format och annat ändrats. Detta och att vi har lite problem med databasen gör att surfandet här inte är rakt igenom smidigt men förhoppningsvis har ni överseende ett litet tag. Snälla?

 

Yvonne!

13 Mar

Igår var jag och pojkvännen på teater för att fira vår årsdag. Backa teater är ju i stort sett alltid ett säkert kort och även denna gång blev vi mer än nöjda. Vi såg föreställningen Yvonne som handlar om utanförskap, frivillig och ofrivillig ensamhet och klassklyftor.

Föreställningen börjar med att ett gäng killar försöker ragga upp en blyg och tillbakadragen tjej utan att få någon som helst respons, vilket får dem att bli fullkomligt galna. Vem är denna tjej som är så helt avskärmad från omvärlden, som inte svarar på tilltal och vars hela person utsöndrar underlägsenhet?

Killarna gör allt för att få henne att reagera men möts bara av idel tystnad. Yvonnes kroppsspråk talar dock sitt tydliga språk, men det är inget som rör gänget i ryggen. Till slut drar de med henne hem och Filip, som från början var den som inte ville ställa upp på ”spelet” som de som unga män måste spela, bestämmer sig för att han är tillsammans med Yvonne.

Yvonne var en rörande och engagerande uppsättning och jag undrade hela tiden vad som skulle hända. Skulle de lyckas bryta ner, förinta, Yvonne eller skulle de istället börja skärskåda sitt eget liv? Det var med skräck som jag såg hur de kunde fösa Yvonne hit och dit utan att ens stanna upp en sekund och reflektera över vad de höll på med. Grupptrycket är en otroligt stark konstruktion.

Temat för Yvonne är alltid aktuellt och trots att pjäsen har dryga åttiofem år på nacken så hade ensemblen inga problem med att förankra den i dagens samhälle.  Jag tycker att alla skådespelare gjorde ett underbart jobb och Backa teater engagerade sig som vanlig för att få med publiken så mycket som möjligt i föreställningen.

Det blev en lyckad kväll helt enkelt, att gå på teater är verkligen något som man borde göra oftare!

 
Inga kommentarer

Publicerat i Teater

 

Fira helg!

11 Mar

Jag skickade precis in veckans andra hemtenta och känner mig minst sagt mör i både kropp och själ.  Ena tentan var didaktisk och gick ut på att jag skulle reflektera kring hur jag vill att min litteraturundervisning skall se ut och den andra tentan handlade om litteraturhistoriens trovärdighet. På det stora hela var det intressant, men jag är glad att det är över!

För att fira ”råkade” och klicka hem lite nya spännande titlar (de första sen köpstoppet, jag har inte ens varit på bokrean!):

På det stora hela är det väldigt blandade titlar, men tre av sex har en feministisk underton. Jag satt på internationella kvinnodagen och inspekterade min bokhylla och insåg att jag hade ett glapp där, så det var ju bara till att åtgärda!

 

 

 

 

 

 

Ha nu en fin helg allihopa!

 
 
Blogg listad på Bloggtoppen.se
\"Blogg