RSS
 

Arkiv för januari, 2011

Recension: Nyckelbarnen (Sara Kadefors)

31 Jan

Det enda som jag hade läst av Sara Kadefors tidigare var ”Sandor slash Ida” som jag tyckte om riktigt mycket. Som jag minns det plöjde jag den på en dag och läste om den ganska omgående (när jag var yngre höll jag mig ofta till böcker som jag redan visste var bra för att slippa besvikelsen som uppstår av dåliga böcker). Jag hade därför ganska höga förväntningar på ”Nyckelbarnen” som jag tyvärr inte tyckte att den levde upp till. Jag tror att den största anledningen till att den inte höll samma klass helt enkelt är för att jag inte tillhör målgruppen längre.

”Nyckelbarnen” är spännande. På sina ställen känns den nästan lite väl spännande. Det är mycket problem och mycket händelser på kort tid. Alla barnen har stora problem på hemmafronten och det känns orealistiskt på sina ställen. Jag tycker att hämndbegäret tar lite för stor plats i boken, medan de olika familjeproblemen som finns hamnar lite i skymundan. Detta är synd då det känns som om Kadefors försöker göra så att varenda unge kan identifiera sig med någon karaktär i boken, men sedan lämnas det lite där.

Bokens handling tar sin början när fritidsgården stänger och Siri, som går i femte klass, plötsligt måste börja vara ensam hemma. Hon har tidigare inte känt något begär efter att ha vänner, men nu har hon inget annat val, för ensam hemma vågar hon inte vara! Hon börjar iaktta sina klasskamrater, hur gör man egentligen för att vara någons allra bästa vän? Till slut träffar hon Linn, Nizar och Leo och det verkar som om de alla gör allt för att slippa gå hem, vilket passar Siri perfekt.

Snart börjar den ena konstiga saken efter den andra hända. Siris mamma, som är på affärsresa i Tokyo, går plötsligt runt på gatorna hemma i stan. Maggan, klassens lärare, behandlar Leo riktigt illa och trots upprepade försök att få vuxenvärldens uppmärksamhet är det ingen som reagerar. Och Linns mamma sedan, som försvinner så fort hon träffar en ny man. Det är så mycket orättvisor och ingen som gör något åt det. Ingen utom Siri, Linn, Nizar och Leo.

Sara Kadefors skriver så att man vill läsa mer. Jag drabbades av det kända symtomet ”bara några sidor, ett kapitel eller två till” och även om jag tycker att berättelsen var något överdriven så fastnade jag ändå.

Som jag sa tidigare så tillhör jag inte bokens målgrupp (som är 9-12 år) och jag tycker inte att jag kan göra en rättvis recension då. Visst, jag tycker att den är för vid och behandlar för många problem, men vad tycker egentligen någon i den åldern?

För att ta reda på det så skickade jag boken vidare till min tolvåriga lillasyster och hon älskade den! Hon läser oftast deckarinspirerade böcker där det händer en hel del och ”Nyckelbarnen” var tydligen precis lika spännande som de böckerna. Vår pappa berättade att han hade hört upprörda ord inifrån hennes rum och när han knackade på fick han i princip en kudde i huvudet. Hur vågade han störa när han VISSTE att hon läste?

När min syster hade läst ut boken meddelade hon att jag inte alls kunde få tillbaka den för hon skulle minsann låna ut den till hennes kompisar och sen skulle den stå i hennes bokhylla, ifall hon ville läsa den igen. Jaha ja. Här lånar man ut en bok för att få ett omdöme och sen byter boken ägare? Dålig stil måste jag säga!

Nej då, som ni ser gick boken med råge hem hos någon som tillhör ”rätt” ålder och eftersom jag trots allt fastnade i boken så kan jag inget annat än att rekommendera den till valfri tolvåring!

 
Inga kommentarer

Publicerat i Recensioner

 

Fredagstipset!

28 Jan

Jag tror (hoppas) inte att någon har missat oroligheterna i norra Afrika och för att inte göra det allt för politiskt tänker jag bara sammanfatta med att mina sympatier ligger hos folket. Idag tänkte jag därför att det kan vara på sin plats med lite matnyttiga tips till Egyptens president, Hosni Mubarak.

Dagens första tips är boken ”Statsskick: att bygga demokrati”. Titeln är ganska avslöjande och det känns som en bok som är ganska passande för Mubarak (och hans militärkompisar) att läsa.

Egypten har en ganska otrolig historia. Det var ett högkulturellt samhälle under antiken och även om de har många skamfläckar i sin historia finns det mycket att vara stolt över. Det kan ju vara så att Mubarak har glömt av det här och därför föreslår jag att han läser skolboken ”Antikens Egypten”. Den tar på ett lätt och överskådligt vis upp saker som gör att Mubarak kanske kan börja ha lite mer förståelse för sitt folk.

Mitt sista tips är en skönlitterär bok, ”Dyngkåt och hur helig som helst”. Jag rekommenderar Mubarak denna bok av flera anledningar. För det första kan han behöva en humoristisk bok att fly in i nu när han är under så pass mycket press och sen kan det vara otroligt spännande att se hur han reagerar på läsningen.

Det var allt för mig den här gången, nu håller vi tummarna för att Internet fungerar och att jag inte blir censurerad!

 
Inga kommentarer

Publicerat i Fredagstipset

 

Recension: Svinalängorna (Susanna Alakoski)

26 Jan

Jag har inte velat läsa ”Svinaängorna” tidigare då jag hade fått för mig att den inte var så bra som folk ville ge sken av. Nu hade jag som bekant inte mycket val och ganska snabbt upptäckte jag att jag hade missbedömt boken, den var riktigt bra och jag svepte den ganska snabbt.

”Svinalängorna” handlar om Leena som råkar vara dotter till två periodare och dessutom misshandlar hennes pappa mamman. Leena måste kämpa för att hålla ihop familjen, klara skolan, göra sig så osynlig som möjligt under festerna och ta hand om sina fulla föräldrar. Till slut vågar Leena inte sova på nätterna och trots att hon upprepade gånger ringer polisen så är det ingen som reagerar.

Familjen har kommit till Ystad från ett fattigt Finland och när de flyttar in i lägenheten så tycker de att den enkla plastmattan är höjden av all lyx. De tänker att nu finns det inga problem alls i världen, men snart gör sig fattigdomen påmind igen. De har inte råd att köpa kläder eller mat, de har bara udda tallrikar, kan aldrig åka på semester och alla deras möbler är ett hopkok av olika hittegods. Men sprit har de alltid råd med, konstigt nog.

I stort sett alla vuxna i familjens umgängeskrets har alkoholproblem och det är ingenting som man reagerar över. De vuxna skall ju trots allt ha rätt att ta sig ett glas då och då, vad är det för fel med det? Att de sen missar att dyka upp till jobbet ibland, att kylskåpen alltid ekar tomma och att barnen inte har någon trygghet är det ingen som lägger märke till.

Alkoholism är en sjukdom. En sjukdom som alltid går ut över någon mer än den sjuke. När det har gått så pass långt att föräldern i fråga själv inte kan ta sig ur sin situation så är det upp till samhället att göra sin plikt, något som man inte gör i Leenas fall. Efter mycket om och men reagerar skolan, men hos socialtjänsten anser man bara att skolan inte kan skilja på pedagogiska och verkliga problem. Detta gör mig så otroligt rädd. Rädd för att det, även i verkliga livet, faktiskt finns människor som arbetar med barn som inte ser till barnens bästa. Svinalängorna borde vara en obligatorisk bok för alla som vill arbeta med barn. 10-15 % av landets befolkning har problem med alkohol och därför är Alakoskis bok mer än angelägen.

Svinaängorna är inte bara en väldigt viktig bok utan den är även otroligt välskriven. Det är mycket fina metaforer och ett otroligt växande språk. När jag läser skönlitteratur till mina litteraturkurser brukar jag göra små hundöron och markera bra citat (så jag har bra underlag till lektionerna) och det blev en himla massa markerande den här gången.

 
Inga kommentarer

Publicerat i Recensioner

 

Recension: Charlie (Margareta Suber)

24 Jan

Alltså. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den här boken. Den var inte så fasansfullt tråkig att den var jobbig att ta sig igenom, men den gav inte så mycket. När skrevs, 1932, kan jag tänka mig att det var en väldigt kontroversiell bok, men 2011 är det inte så upprörande att en kvinna blir kär i en annan kvinna.

Om man bortser ifrån att handlingen känns ganska tunn så är det ett väldigt fint och flytande språk i boken. Margareta Suber använder sig av ett slags hopkok utav olika språk (tyska, franska och ryska meningar dyker upp här och var) och ofta är det referenser till, vad jag förmodar är, låttexter.

Charlie är en ung kvinna som spenderar sommaren på en semesterort där hon umgås med sina vänner, badar och dansar. Där träffar hon även den vackra Sara som hon snart blir förälskad i. Genom boken får vi följa Charlies komplicerade tankebanor kring denna förälskelse.

När Charlie en dag hittar en bok som handlar om kvinnligt och manligt och där man diskuterar homosexualitet ställs hennes tankar och känslor på sin spets. Det verkar som om det finns kvinnor som henne själv, men att de då är till hälften män. Charlie börjar rannsaka sig själv och inser att hon identifierar sig mer med män och manhaftiga kvinnor än med Saras fina utseende och älskvärda sätt.

Boken är på knappt hundra sidor och tar inte direkt lång tid att läsa. Jag tyckte att den var intressant ur den historiska aspekten. Det framgick tydligt att Charlies känslor inte ansågs normala och jag tycker att det är skönt att inse att det faktiskt har hänt en hel de på åttio år. På det stora hela är det en bok som jag uppskattar att jag har läst, men jag tvivlar på att jag kommer ta mig an någon annan utav Subers böcker.

(Tydligen är det här en bok som man skall tycka om om man har ett litteraturintresse. Min favoritbiblotikarie höll på att sätta kaffet i halsen när jag meddelade honom att jag inte alls tyckte att den var jättejättefantastisk.)

 
Inga kommentarer

Publicerat i Recensioner

 

Läsplanering!

23 Jan

I onsdags drog en ny litteraturkurs igång och i vanlig ordning är det en hel del att läsa. Under de närmsta två månaderna skall jag läsa följande titlar:

  • ”Charlie” av Margareta Suber
  • ”Svinalängorna” av Susanna Alakoski
  • ”Doktor glas” av Hjalmar Söderberg
  • ”Gregorius” av Bengt Ohlsson
  • ”Mordets praktik” av Kerstin Ekman
  • ”Utrensning” av Sofi Oksanen
  • ”Sorgesång för Easterly” av Petina Gappah
  • ”Allt går sönder” av Chinua Achebe
  • ”Kärlek” av Hanne Örstavik
  • ”I väntan på Godot” av Samuel Beckett
  • ”Nyckelbarnen” av Sara Kadefors

Det blir en hel del läsning, men det skall bli riktigt kul! Jag har faktiskt inte läst någon av titlarna tidigare och den som jag ser mest fram emot är ”Doktor glas” som ju är en riktig klassiker. Jag har börjat med ”Charlie” och ”Svinalängorna” och hittills har jag mer tilltro till Alakoskis bok än till Subers, men vi får väl se, sådant kan ju som bekant ändras!

Har ni läst någon utav böckerna och vad tyckte ni i så fall om dem?

 
2 kommentarer

Publicerat i Nyheter och tankar

 

Fredagstips till Mona!

21 Jan

Nu när Mona Sahlin slutfört de flesta av sina officiella uppdrag som partiledare kan det vara ett bra tillfälle för henne att ta ledigt i några dagar, slå sig ner i fåtöljen med fötterna på fotpallen och slappna av. Vad är då bättre än lite boktips?

Jag misstänker att jobbet som partiledare är tidskrävande och att det kan vara svårt att hålla sig uppdaterad om allt intressant som släpps i bokväg under året. Av den anledningen har jag plockat fram ett par pocketböcker som lyst extra starkt under 2010. (Och jag tog pocketböcker då Mona är mellan två jobb och pocket är ett ekonomiskt bra val då. Jag tänker på allt!)

Ingen kan väl ha missat Allan Karlssons upptåg i Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann? Om Mona mot förmodan missat litteratur-Sveriges bästsäljare 2010 får hon det tipset nu i alla fall. Skratt utlovas i mängder!

Efter spänningen i politikens värld kan det bli trist att kliva av och bli en del av vanligt, grå vardag. Tre sekunder av Roslund & Hellström tar inte paus från action många sekunder. Kanske inte lika exalterande som att ta en partidebatt med Statsministern men alltid något!

Du kan höra av dig när du läst dessa så ska jag skaka fram lite fler tips, Mona. Lycka till med framtiden!

 
2 kommentarer

Publicerat i Fredagstipset

 

Recension: Fru Marianne (Victoria Benedictsson)

19 Jan

”Fru Marianne” och jag hade våra dispyter till en början. Det var svårt att komma in i boken och berättelsen kändes minst sagt lam. Under den första halvan av boken händer det inte så mycket, det var väldigt mycket samma sak vilket gjorde att jag kände att jag inte tog mig framåt.

Jag är en multiläsare som alltid har minst tre böcker på gång och jag har inga problem att helt lämna en bok som jag tycker är halvkass. hade det inte varit så att jag var tvungen att läsa ut hela ”Fru Marianne” tror jag inte att jag hade fortsatt läsningen. Men skam den som ger sig! Sista halvan av boken var riktigt bindande, det hände helt plötsligt saker! Jag ljuger inte om jag säger att första delen tog närmare två månader att läsa, men sista delen läste jag ut under en dag. Att en bok kan ändra sig så mycket!

Det kan har varit så att jag inte gav den en riktig chans till en början, eftersom jag läste så mycket annat bra, men jag tror faktiskt inte det. Jag tror att det är en ovanligt segstartad bok helt enkelt. Den var antagligen inte det i slutet av 1800-talet, då man kanske mer kände igen sig i situationen.

Så, vad handlar den om då? Marianne, som är en fin stadsflicka, gifter sig med den inte alls lika fine Börje. Börje har förvisso en hel del pengar, men han kommer ifrån en bondfamilj och arbetar  på sin gård. Marianne flyttar ut till hans gård men börjar ganska snart att vantrivas. Hon engagerar sig inte i något som förväntas av henne, hon vill inte laga mat eller sköta om hushållet och hon bryr sig inte om hur det går på gården. Hon är som en passiv liten docka vars ända intresse är att läsa kärleksromaner.

Marianne börjar snart inse att hennes och Börjes äktenskap aldrig kommer bli som i hennes romaner och detta tar hårt på henne. När Börjes vän Pål flyttar in på gården börjar hon snabbt att intressera sig för honom. Pål är kultiverad, intressant och berest. Snart växer det fram en förälskelse mellan Marianne och Pål och Marianne får brottas med sina samvetskval gentemot den intet anande Börje.

Nu har det gått någon vecka sedan jag läste ut boken, och jag har dessutom hunnit skriva en ingående analys av den, och allvarligt talat så har boken växt en hel del. Victoria Benedictsson var en kvinnosakskämpe, vilken jag inte alls tyckte syntes i boken så som jag hade hoppats. Marianne var ganska svag och kuvade sig för Börjes önskemål. Hon ändrade hela sin personlighet för att passa in i hans bild av en kvinna. Först blev jag irriterad över detta, men när jag tänkte på det så gjorde faktiskt Marianne något för att ändra sin situation. Visst, det var Börjes önskemål som formade henne, men det var hon som gjorde allt jobb och som till slut lyckades rädda deras äktenskap.

Jag tycker att ”Fru Marianne” är väldigt lik både ”Gräset sjunger” och ”Madame Bovary”. Enligt mig är ”Gräset sjunger” väldigt mycket bättre, medan ”Madame Bovary” (som jag inte har läst hela) känns lika seg som ”Fru Marianne”.

 
4 kommentarer

Publicerat i Recensioner

 

Recension: Kärleken är dödens motsats (Roberto Saviano)

18 Jan

Innan jag åkte på semester fick jag låna en söt liten bok av en av mina mest boknördiga vänner. Det är en sådan vän vars bokhylla jag alltid står och tittar i när jag är på besök. Vi har ganska lik lässtil och när jag klagade över att jag hade en massa kurslitteratur att läsa och inte hinner med någon annan litteratur räckte hon mig ”Kärleken är dödens motsats” av Roberto Saviano. En nätt liten bok på  53 sidor som hon tyckte att jag nog skulle kunna klämma in i mitt lässchema. Det kunde jag. En bok med en så fin titel går inte att motstå.

”Kärleken är dödens motsats” handlar om sjuttonåriga Maria som har hela livet framför sig. Hon har träffat en man som hon skall gifta sig med och för att bekosta bröllop och husköp tar hennes fästman, Enzo, värvning i armén. Enzo skickas till Afghanistan där han tragiskt nog blir dödad. Maria är sjutton år och har hela livet framför sig, men istället för att leva förvandlas hon till en sörjande änka.

Maria kan inte acceptera att Enzo är död. Hon klär sig förvisso i svart och får inga mail från honom längre, men att Enzo är död? Nej, det går bara inte. Hon kommer att tänka på några rader ur en låt: ”om kärleken är dödens motsats” och Maria är övertygad om att hon kan hålla Enzo vid liv genom sin kärlek. Hon är som ”en bakvänd Eurydike, som om hon bara inte släpper Orfeus med blicken kan hoppas på att leda honom ur Hades”.

”Kärleken är dödens motsats” känns som en novell i reportageform. Roberto Saviano följer Maria och tar del av hennes sorg. Egentligen är boken bara en redogörelse för vad som hände och hur Maria känner sig. Men att beskriva boken så skulle vara orättvist. Den är så mycket mer. Roberto Savianos språk gör berättelsen levande och påtaglig. Jag känner mig nedstämd genom hela boken och har inga problem med att identifiera mig med Marias känslor.

Genom att möta Marias sorg får läsaren också ta del av författarens resonemang kring olika krig som italienska armén har deltagit i och vad de har lett till. Så många män som har fått sätta livet till, som har blivit skadade eller som har genomgått en total personlighetsförändring. Och alla kvinnor som är hemma, oroligt väntandes på minsta livstecken. Maria är bara en utav alla dessa kvinnor. Enzo bara en utav alla dessa män.

Jag tyckte om boken. Den var träffande och känslig, trots (eller kanske på grund av) att Savianos stil är ganska avskalad och tunn. Det är ingenting överflödigt, ingenting som inte går rakt in i läsaren. Det är en bok som jag skulle vilja ha i min egen bokhylla. Efter köpstoppet, så kanske…

 
3 kommentarer

Publicerat i Recensioner

 

Recension: Glitterspray och 99 andra klintbergare (Bengt af Klintberg)

16 Jan

Klintbergare. Alla har vi hört åtminstone någon, men hur känt är begreppet?

Klintbergare är moderna vandringssägner som av många uppfattas som sanna berättelser. Att de kallas klintbergare är efter Bengt af Klintberg (bror till clownen Manne för den som antecknar), en folklorist som blev känd i litteratur-Sverige med sina böcker Råttan i pizzan och Den stulna njuren. Råttan i pizzan och Den stulna njuren är även ”namnen” på två av de mest kända klintbergare som rör sig och har rört sig i vårt avlånga land. De handlar om myterna att kött på pizzor i vissa fall varit råttkött och den kanske mest kända – om mannen, ofta en bekants bekant när historien berättas, som vaknat upp i  ett isfyllt badkar på ett hotellrum med smärtande stygn där ena njuren brukade sitta.

Glitterspray och 99 andra klintbergare är den senaste boken från Bengt af Klintberg och har samlat ihop hundratalet berättelser. Författaren berättar på underhållande vis berättelserna för att sedan beskriva varifrån de har sitt ursprung och de olika varianter som funnits runtom i världen.

Köp boken! Alla af Klintbergs (håhå, oplanerad ordlek!) är fantastiskt underhållande och Glitterspray är inget undantag. Underhållande historier, många man hört varianter av och med en god dos allmänbildning i de fakta som presenteras kring dem.

 
Inga kommentarer

Publicerat i Recensioner

 

Fredagstipset!

14 Jan

Idag är det dags för Werther (ni vet, han från ”Den unge Werthers lidanden” som är allt annat än positivt inställd till sitt liv. Det är ångest, ångest och lite mer ångest som karaktäriserar hans liv) att få sig några nyttiga boktips.

Mitt första tips är boken ”Lyckans verktyg” av Sonja Lyubomirsky. Werther kan minst sagt behöva några matnyttiga tips för att ta sig ur sin deprimerade sinnesstämning och se på livet lite mer ifrån den ljusa sidan.

För att fortsätta lite på samma spår rekommenderar jag att den unge Werther läser ”Pojken som kallades det” av Dave Pelzer. Detta bör ge honom lite perspektiv på sitt eget lidande och lära honom att inte göra en höna av en fjäder.

Det sägs att många unga män hade Werther som förbild och att det till och med gick så långt att de valde att ta sina liv för att så mycket som möjligt bli som sin idol. Det måste vara jobbigt att ha så många som ser upp till en och som påverkas så mycket av ens minsta nyck och kanske visste inte Werther vad hans självmord skulle utlösa. För att han i fortsättningen (nåja, en hypotetisk sådan. Han är ju trots allt död) skall inse vikten av personlig påverkan så råder jag honom att läsa ”Påverkan” av Robert B. Cialdini.

Det var allt för denna gång, ha nu en fin helg allihopa!

 
Inga kommentarer

Publicerat i Fredagstipset

 
« Äldre texter
 
Blogg listad på Bloggtoppen.se
\"Blogg