Niklas Orrenius är journalist och arbetar som politisk reporter på Sydsvenskan. Under åren 2002-2010 har han publicerat flertalet reportage om Sverigedemokraterna. Dessa har han samlat i boken ”Jag är inte rabiat. Jag äter pizza. En bok om Sverigedemokraterna”. Boken tar upp reportagen i en kronologisk ordning på så sätt får vi följa Sverigedemokraternas utveckling från en ”burkölsdoftande bunkersekt” till strax innan partiets inträde i riksdagen. Efter varje reportage följer ett avsnitt som heter ”Vad hände sen?” där Orrenius diskuterar vad som hände efter att reportaget i fråga hade publicerats.
Reportagen är riktigt intressanta och välskrivna. Orrenius tar upp problematiken med att personer som (i bästa fall) sympatiserar med Sverigedemokraterna mot sin vilja blir invalda i kommunfullmäktige. Han diskuterar svenskhet, Jimmie Åkessons väg mot partitoppen, hur media försökte tiga ihjäl partiet utan vidare framgång och hotbilden som finns mot partimedlemmar.
Sverigedemokraterna har länge levt på sitt utanförskap, de har värvat medlemmar i det tysta och det har inte varit några seriösa debatter med, eller om, dem. Vi har låtit det hela ske i någon slags övertro på att det bara rör sig om en tillfällig rörelse. Att deras sympatisörer inte skulle rösta på dem när det verkligen gäller.
Våra politiker ville inte ta debatten, våra medier ville inte ta debatten, det var ingen som ville ta debatten av rädsla för att ge dem publicitet. Publicitet som skulle leda till att de fick anhängare. Vad vi däremot inte tänkte på var att folk blir uppretade om man helt utesluter dem ur den offentliga diskussionen. Sverigedemokraterna lyckades vända utanförskapen till deras grej. De red på den och hävdade att medierna inte var demokratiska eftersom de inte fick göra sina röster hörda. Detta förargade folk. Den svenska demokratin var hotad. Inte av ett främlingsfientligt parti med odemokratiska åsikter, utan av det faktum att detta parti inte fick uttrycka sina åsikter. I och med detta passade partiet på att rensa upp i både partiprogrammet och bland de egna medlemmarna. Sverigedemokraterna skulle inte längre ses som ett främlingsfientligt parti och det fanns inte längre plats för vissa av deras tidigare åsikter.
Allt detta och mycket mer kan vi läsa om i Niklas Orrenius bok. ”Jag är inte rabiat. Jag äter pizza. En bok om Sverigedemokraterna” är inte på något sett en bok som är svårläst eller högtravande. Den är, antagligen väldigt medvetet, skriven på ett sätt som gör att de flesta kan ta till sig den. Eftersom den är skriven i reportageform finns det inget givet samband mellan bokens delar, man kan hoppa rätt fritt mellan dem utan att det påverkar läsningen. Men eftersom den är upplagd i kronologisk ordning finns det ändå en poäng med att läsa den från pärm till pärm, man får partiets upptrappning klar för sig.
Jag tog mig igenom boken väldigt snabbt, den är engagerande och lärorik och det är ett ämne som verkligen intresserar mig. Reportageböcker kan ibland bli lite långrandiga och tråkiga att ta sig igenom, men så var det inte alls med Orrenius bok. Redan efter första reportaget var jag fast.
Jag tycker att det är en bok som alla borde läsa, vilken partipolitisk tillhörighet man än må ha. Boken tar på ett objektivt vis upp partiets utveckling och sedan är det upp till var och en hur man väljer att ställa sig till det.
