Dantes bibliotek

Till en början tyckte jag att ”Frankenstein” var riktigt seg. Boken inleds med ett antal brev som en man, som är på väg till Nordpolen med sitt fartyg, skriver till sin syster. Jag tyckte inte att dessa brev gav så mycket. Visst, de sparkade igång historien, men det var inte mer än så. Breven fungerar som en ramberättelse och vi stöter inte på sjömannen igen förrän i slutet av boken, då igen i breven till sin syster.

Till skillnad mot vad många tror är det inte Frankenstein som är monstret, utan han är vetenskapsmannen som skapar monstret. Fram tills dess att Frankensteins monster börjar leva känns boken lite torftig. Det är mest beskrivningar och berättelsen känns ärligt talat lite utdragen. Men så fort ”monstret” vaknar till liv ändras detta. Då får vi ta del av ömsom Frankensteins och ömsom monstrets tankar. Till en början sympatiserar jag bara med stackars Frankenstein som råkar ut för olycka efter olycka, men när jag sedan lär känna monstret så inser jag att berättelsen har, som så ofta, två sidor.

”Frankenstein” är en berättelse om framförallt ensamhet men även om kärlek och längtan efter lycka. När Frankensteins skapelse vaknar till liv flyr Frankenstein i panik och efter detta drabbas han av depression efter depression. När han får reda på att hans lillebror har blivit hänsynslöst mördad överger han sin studieort och beger sig tillbaka till sin familj i Genève. Snart inser han att mördaren inte är den som misstänks, utan att det är hans egen skapelse som ligger bakom tragedin. Efter detta bestämmer sig Frankenstein för att utkräva sin hämnd och en katt- och råttajakt börjar.

Även om boken som sagt är lite småseg på vissa ställen så tycker jag absolut att den är läsvärd. Efter en fjärdedel var jag fast och kunde knappt lägga ifrån mig boken. Ibland blir jag irriterad på Frankenstein för hans fumlighet och beslutsångest. När han väl fattar något beslut blir det oftast fel. Även om monstret varnar honom för att göra vissa saker så gör han det ändå och det känns lite som om han utmanar ödet. När monstret sen införlivar sina hot blir han gång på gång ett nervvrak och detta gör mig lite irriterad (på det där engagerade viset, ni vet). Kan Frankenstein inte bara sluta med att göra tvärt emot vad monstret säger och istället lägga sin energi på att hitta och oskadliggöra monstret?!

(Förresten, Agrasso bokförlag har precis gett ut Frankenstein i serieformat och jag är riktigt nyfiken på att få läsa den.)