Dantes bibliotek

I ”Ju fortare jag går, desto mindre är jag” får vi möta Mathea som är hysteriskt rädd för att ingen skall minnas henne när hon dör. Hon och hennes man fick aldrig några barn, hon har inga vänner, har inte gjort något omvälvande i sitt liv och har i stort sett aldrig arbetat. Det är alltså inte utan att hennes rädsla känns befogad.

Mathea vet inte hur hon skall närma sig andra människor, hur hon än gör blir det fel. Hon törs inte be personalen i matbutiken om hjälp att öppna syltburkarna, vilket leder till att hon har ett otal oöppnade burkar i sitt skafferi. Hon vågar knappt gå utanför dörren av rädsla för att möta någon granne och tvingas hälsa. Mathea har spenderat hela sitt liv i något slags väntrum. Från den dagen hennes man började arbeta har hon väntat på att han skall gå i pension och när han efter mycket om och men gör det blir det inte riktigt som Mathea har tänkt sig…

”Ju fortare jag går, desto mindre är jag” är en ledsam roman om ensamhet och en kombinerad rädsla för och längtan efter döden. Mathea och hennes tankar bli ofta lite tragikomiska. Jag tycker otroligt synd om Mathea genom hela boken, men kan inte riktigt släppa tanken om att hon borde rycka upp sig, att hon borde ha tagit tag i sitt liv långt tidigare. Jag blir illa till mods av att tänka på att det faktiskt finns så här ensamma och olyckliga människor. Boken får mig att vilja gå ut och krama alla äldre människor, men något säger mig att det kanske inte uppskattas…

Till en början blev jag lite stressad över att Mathea inte gjorde några sociala framsteg utan tycktes snarare trassla in sig mer och mer i sin sociala fobi. Jag vet inte varför men jag hade fått intrycket av att Mathea snabbt skulle utvecklas och skapa ett rikt kontaktnät. Efter några sidor insåg jag dock att det var skönt att jag inte kastades in i ett orealistiskt händelseförlopp där Mathea blev bästis med hela grannskapet direkt. Det hade blivit allt för klichéartat och förstört en väldigt bra bok.

Boken var som upplagd för att mina tankar skulle skena i väg och flera gånger diktade jag upp vad som skulle hända, eller vad som hade hänt, men oftast stämde inte mina tankar överens med vad som faktiskt hände. Något som jag tyckte var charmigt med boken är att Mathea pratar mycket om sin man, Epsilon, utan att vi riktigt får reda på vart han har tagit vägen. Det är tydligt att han inte är en del utav Matheas liv längre. Under berättelsens gång kommer det upp olika trådar som skulle kunna avslöja var han är, men ingenting är säkert och mina tankar går på högvarv.

Jag tyckte om ”Ju fortare jag går, desto mindre är jag”, tonen var lättsam men ändå rå. Egentligen är det inte en direkt händelserik bok, men då vi får följa Matheas underliga tankebanor om stort och smått är det ingenting som drar ner boken. På vissa ställen hängde jag inte med i växlingarna mellan Matheas tankar och det verkliga livet, men så småningom klarnade det.

”Ju fortare jag går, desto mindre är jag” är klart läsvärd och Kjersti Annesdatter Skomsvold har gjort ett fint arbete med boken.