Mellan hemtentor och praktikuppgifter har jag nu lyckats läsa ut bok nummer två från läslistan, dramat ”Medea”. Dramatik är ganska tacksamt att läsa när man har ont om tid, det går snabbt att läsa men språket håller ändå en hög nivå. Det är ett skönt avbrott i all facklitteratur och artiklar om lärandeteorier helt enkelt.
Jag visste inte så mycket om ”Medea” innan jag började läsa den. Boken som jag har lånat saknar dessutom baksidetext, så jag gick verkligen in i läsningen utan några som helst förutfattade meningar. Det första jag tänkte på är att Medea är ett väldigt fint namn och jag funderade lite över varför så få heter det nu för tiden. I takt med att läsningen framskred insåg jag svaret på min fundering. Även om namnet är fint skulle jag nog ha svårt att namnge mitt barn efter någon som mördar sina egna barn…
Berättelsen om Medea handlar om hämnd, svek och även en hel del om jämställdhet. Medeas man Jason har lämnat henne, och deras två söner, för att gifta sig med rikets drottning. Till en början är Medea utom sig av sorg, men snart är ilska och hämndbegär de enda känslorna hon känner.
Medea kommer inte från Grekland och kungen (hennes mans nya svärfar) bestämmer att hon skall utvisas ur landet. Han misstänker att Medea planerar att hämnas Jason och vill inte riskera sin dotters liv. Medea lyckas övertala kungen om att hon skall få stanna en dag till för att lösa någonstans att bo. Till slut går kungen med på detta, vilket självklart får hemska konsekvenser.
Genom dramat får vi ta del av Medeas tankar om hur hon skall utkräva sin hämnd. Från början är hon klar med att det ultimata hämnden skulle vara att döda både kungen, Jasons nya fru och barnen men låta Jason leva kvar. Hon verkar först inte ha några större problem med det faktum att hon skall mörda sina egna barn, men efter att hennes väninnor försökt få henne på andra tankar vacklar hon lite.
”Medea” är utan tvekan en tragedi, men samtidigt ligger det mycket samhällskritik i dialogerna. Många gånger tar Euripides upp kvinnans utsatta situation och det är tydligt att Medea inte beter sig som en kvinna bör. Hon finner sig inte i att hennes man gifter om sig, hon kan utan större samvetskval mörda sina barn för att uppnå sin hämnd och hon vågar ta diskussioner med flera olika män.
På ett ställe säger Medea:
Det sägs att kvinnans liv är utan fara,
hon sitter hemma, mannen går i krig.
Falskt! Hellre vill jag stå i tre bataljer
bak skölden än blott en gång föda barn.
Det är tydligt att Medea inte känner det band till sina barn som många kvinnor gör och att hon finner bilden av kvinnan orättvis. ”Medea” skildrar männens svekfullhet och tyranni. Jag blir lite rädd för mig själv när jag känner att jag sympatiserar med Medea. På något sätt blir det automatiskt så, även om jag förfaras över hennes handlingar. Som kvinna var hon så otroligt utsatt och jag tror att det är det faktum att hon inte finner sig i denna utsatthet som gör att jag identifierar mig med henne. Dessutom skrevs ”Medea” för över tvåtusen år sedan och jag kan inte bli annat än imponerad av att Euripides skriver ett så kritiskt kvinnodrama.
Medea är ett utav de bättre dramerna som jag har läst. Själva intrigen var lite väl mycket för min smak, men alla samhällskritiska undertoner gör att jag ändå tycker om den väldigt mycket. (Dessutom kan ju inte Hamlet som mördar sin mor och morbror eller Oidipus som mördar sin far och gifter sig med sin mor ses som mer normala) Språket var oerhört fascinerande och när jag läste var det som om någon sjöng orden inne i mitt huvud.
