Dantes bibliotek

Det har varit mycket teaterrelaterat de senaste dagarna. Jag har läst både Anne Charlotte Lefflers ”Sanna kvinnor” och Henrik Ibsens ”Et dukkehjem” och idag var jag och såg ”Stenen” på Göteborgs stadsteater.

Både ”Sanna kvinnor” och ”Et dukkehjem” (som ni för övrigt hittar här och här) är dramer som behandlar kvinnans position under 1800-talets slut.

I ”Sanna kvinnor” möter vi Nora som kämpar hårt för att försörja sin familj och som gör allt för att undvika att fadern skall spela bort de pengar som de faktiskt har kvar. Trots att hans spelmissbruk har lett till att de har varit tvungna att sälja av sitt hus och en hel del annat så envisas Noras mor med att försvara honom. Vi möter även Noras syster Lissi som har problem med sin man som är otrogen mot henne. Nora är den starka kvinnofiguren medan hennes mamma och syster framstår som rätt menlösa. De följer deras mäns minsta vink och ser inte att det som männen gör är någon felaktigt.

I ”Et dukkehjem” möter vi Berta som, utan hennes mans vetskap, har lånat pengar av en bekant till en hälsoresa till Italien. Hennes man var väldigt sjuk men vägrade själv att låna pengar av någon så Berta kände sig tvungen att gå bakom hans rygg. Hon ljuger för honom och säger att hon har fått pengarna av sin pappa och förfalskar samtidigt sin fars underskrift för att få igenom lånet. Berta ser inta att hon har gjort något fel, men under dramat gång börjar hon att tvivla på det riktiga i hennes handling.

Berta ser upp till sin man otroligt mycket och framstår i dramat som hans lilla barn. Hon har inga egna åsikter och gör allt för att behaga honom.

Jag föredrar ”Sanna kvinnor” då jag tycker att karaktärerna där är mer dynamiska och att handlingen i ”Et dukkehjem” var lite seg. Det var mycket upprepningar och dialoger om ingenting. Jag blev riktigt irriterad på alla kvinnorna som gestaltas, det är svårt att tänka sig in i deras situation och glömma av att de var otroligt frigjorda för sin tid (speciellt Nora, men även Berta mot slutet).

”Stenen” är ett realtionsdrama som även det hade kvinnor i centrum som utspelar sig i Tyskland. Handlingen äger rum i ett hus och vi får följa tre generationer kvinnor som alla bor i huset. Tiden sträckte sig från andra världskriget fram till 1993 och det var otroligt spännande att se hur skådespelarna bytte personlighet beroende på när i deras liv respektive scen utspelade sig. ”Stenen” är inget kronologiskt drama utan varje scen hoppar från en tid till en annan.

Berättelsen kretsade kring en man, mannen/pappan/morfadern, och hans handlande under andra världskriget. Vi får till en början reda på att han var en stor man som hjälpte till att smuggla ut judar under andra världskriget. Alla kvinnorna ser upp till honom och han är en slags förebild för dem. Under pjäsens gång kommer dock denna bild att ifrågasättas.

Jag kan verkligen rekommendera er att gå och se ”Stenen” om ni råkar befinna er i Göteborg. Den var spännande och gav publiken en hel del trådar att hålla reda på. Jag satt på spänn hela tiden och försökte lista ut vad som skulle hända.