Dantes bibliotek

Jag är en blödig typ. En sådan som har lätt för att gråta till både böcker och filmer och som har en alldeles för lätt att bli kompis med karaktärer och leva mig in i berättelser. Nu har det alltså hänt igen. Jag sträckläste ”Jag saknar dig, jag saknar dig!” och kan helt ärligt säga att jag aldrig har gråtit så mycket till en bok. Jag vet inte vad som gjorde det, men antagligen var det Peter Pohls fängslande språk och de sprakande karaktärerna som fångade mig. Det, och rädslan för att något liknande skall hända mig själv.

”Jag saknar dig, jag saknar dig!” är tragiskt nog en verklighetsbaserad bok. Kinna Gieth förlorade sin tvillingsyster i en bilolycka. Hon vände sig till Peter Pohl för att be honom skriva ner hennes historia. Hon gjorde det dels för att hedra sin tvillingsyster Jenny och dels som ett led i sitt sorgarbete.

Direkt får vi veta att Cilla kommer att dö. Hon kommer att bli påkörd, ja till och med överkörd, och dö. Efter att detta har klargjorts får vi lära känna enäggstvillingarna Cilla och Tina. Vi får verkligen lära känna dem, tillsammans och var för sig. De gillar teater, musik och litteratur båda två. De är lika som bär och kan ibland inte själva se skillnad på varandra. Tina är den lite mer ytliga som mest tänker på killar och sig själv. Cilla har svårt för att säga vad hon egentligen känner och har allt mer börjat avskärma sig från klasskamraterna, och de är snabba med att stänga ute den konstiga Cilla ur gemenskapen. Vilket inte Tina märker förrän det är för sent.

Jag vet hela tiden att Cilla kommer dö och den första delen av boken blir som en lång väntan. Jag fasar för när det skall komma, men vet att det är oundvikligt. Samtidigt blir jag mer och mer arg på Peter Pohl som ”tvingar” mig att lära känna Cilla. Det blir så mycket jobbigare när hon försvinner då än om hon bara hade varit ett namn, utan några som helst personlighetsdrag och egenskaper. Jag kommer på mig själv med att hoppas att hon trots allt skall överleva (vilket i sin tur också hade gjort mig arg på boken), att allt bara är ett skådespel som så mycket annat i flickornas liv.

Efter olyckan får vi följa Tinas kamp tillbaka till livet. En kamp som kantas av skuldkänslor, ilska och rädsla. Varför överlevde hon och inte Cilla? Varför blev Cilla utfryst? Varför kommer Cilla tillbaka i hennes drömmar och förvandlar dem till hemska mardrömmar? Utöver dessa funderingar känner sig Tina tvungen att lurpassa på sina deprimerade föräldrar, hon är rädd att de också skall försvinna ifrån henne. Som om inte alla dess bördor vore nog stöter hon på oförstående lärare och en bunt kompisar som inte vet hur de skall förhålla sig till henne. Hon som mest av allt behöver en kram och lite tålamod från omgivningen distanserar sig istället från allt och alla. Tina är enormt rädd för att förväxlas med, och rent av bli, Cilla. För att slippa att människor tittar på henne men ser Cilla, rymmer hon in i sig själv.

Boken är en resa genom sorg och smärta och allting känns otroligt äkta. Peter Pohl har på ett spännande vis inkluderat olika dikter i boken. Detta ger liv och ytterligare djup åt den redan så språkligt fängslande texten. Detta är en riktigt fin ungdomsbok som jag rekommenderar alla att läsa.